Varför?

VARFÖR?

När jag äntligen träffar någon jag verkligen känner samhörighet med,
så skrämmer jag bort henne... varför?

När jag vågar öppna upp mitt innersta och släppa in någon i mitt liv,
då saboterar jag för mig själv... varför?

Du var allt jag någonsin drömt om, allt jag någonsin kunnat önska,
men jag hade bråttom, ville för mycket... varför?


Frågorna är många, svaren är få.
Men rädslan att bli sårad tog överhanden.
Jag skrämdes över hur bra allt var, över hur otroligt fin du var.
Osäkerheten över om jag skulle räcka till tog över mitt förnuft.

Nu ligger jag här, ensam och funderar, dagligen...
Jag kommer aldrig att hitta tillbaks till den känslan igen...
Åtminstone inte med någon annan än dig...
För känslan att två personer på allvar hör ihop får man bara en gång i livet...
Om ens det, många får aldrig uppleva den...

Jag fick uppleva den, men jag gjorde bort mig... varför?



Jag önskar jag kunde saker annorlunda...
Jag önskar jag kunde få reparera det jag gjort...
Jag önskar jag fick chansen att visa vem jag egentligen är...

varför? ... jo för att jag älskar dig!

... och jag saknar dig M så mycket så ord kan ej beskriva ...
Jag önskar det var vi igen, du, jag, våra barn... som en familj

RSS 2.0