Starka känslor...
Ibland är det inte alltid helt lätt att vara förälder kan jag lova, det finns få saker i livet som är lika jobbiga som när ens egna barn är ledsna, eller det finns inget som är lika jobbigt om du frågar mig... I morse var precis ett sådant tillfälle och jag sitter fortfarande här med en klump i magen och en olustkänsla som inte riktigt går att beskriva.
Varför var hon ledsen då? Jo den senaste tiden har hennes mamma visat ett mycket större engagemang och det tycker jag själv är otroligt bra, inte bara ger det mig lite egentid för att ladda om, det ger framför allt min lilla ängel den modersfigur som jag märkt stundtals att hon saknat. Problemet är bara det att gråter floder för att hon inte får vara med mig. Denna morgonen var inget undantag, det första hon sa när hon vaknade var att visst kommer du och hämtar mig idag pappa? När jag förklarade för henne att mamman skulle hämta henne idag bröt hon ihop totalt. Det var väldigt starka ord om hon inte känner sig hemma och att hon inte mår bra när hon är hos mamman. Jag försökte förklara att mamma älskar ju henne lika mycket som jag och hon blir ju ledsen om du inte vill vara hos henne med. Men det gick inte alls hem, hon grät bara mer och mer försökte få mig att ändra så att hon inte behövde åka till mamma.
Jag har fullt förtroende för hennes mamma och vet att hon gör allt hon kan för att göra våran dotter lycklig. Tror inte det är där problemet ligger. Det är nog snarare så att jag har funnits där hela tiden och hon har byggt upp en trygghet med mig som hon inte hittar någon annanstans. I morse var det många starka ord, vissa saker ville hon till och med viska för att man egentligen inte får säga så. Till och med jag kände hur tårkanalerna började fyllas när hon sa dessa saker, och när hon bönade och bad på sina bara knän att få vara kvar hos mig.
När jag sedan lämnade henne på fritids eskalerade det ännu mer och hon grät och vägrade släppa taget om mig, hårda och nästan desperata kramar och fortsatt bönande om att jag skulle hämta henne idag. Till slut lyckades jag prata med henne så hon lugnade ner sig lite grann, jag lovade att vi snart ses igen och kanske redan idag. Men det är inte lätt det här inte.
Att vara ifrån sin dotter är riktigt jobbigt, särskilt som vi varit ensamma tillsammans mer eller mindre 100% de senaste två åren. Samtidigt känner jag själv att egentiden är bra, jag får möjlighet att ladda upp på ett helt annat sätt och blir inte lika låst som innan, jag kommer ut och kan göra saker. Men visst, saknaden när kvällen infaller är enorm, och att inte se på min lilla ängel och pussa henne på pannan när hon ligger och sover känns otroligt tomt.
Men jag ska försöka släppa det där nu, men just att hon säger att hon inte mår bra när hon är hos mamman oroar mig lite. Och sakerna hon viskade i mitt öra oroar mig ännu mer. det är mycket tankar som far omkring just nu kan jag lova....
Kram på er!
Varför var hon ledsen då? Jo den senaste tiden har hennes mamma visat ett mycket större engagemang och det tycker jag själv är otroligt bra, inte bara ger det mig lite egentid för att ladda om, det ger framför allt min lilla ängel den modersfigur som jag märkt stundtals att hon saknat. Problemet är bara det att gråter floder för att hon inte får vara med mig. Denna morgonen var inget undantag, det första hon sa när hon vaknade var att visst kommer du och hämtar mig idag pappa? När jag förklarade för henne att mamman skulle hämta henne idag bröt hon ihop totalt. Det var väldigt starka ord om hon inte känner sig hemma och att hon inte mår bra när hon är hos mamman. Jag försökte förklara att mamma älskar ju henne lika mycket som jag och hon blir ju ledsen om du inte vill vara hos henne med. Men det gick inte alls hem, hon grät bara mer och mer försökte få mig att ändra så att hon inte behövde åka till mamma.
Jag har fullt förtroende för hennes mamma och vet att hon gör allt hon kan för att göra våran dotter lycklig. Tror inte det är där problemet ligger. Det är nog snarare så att jag har funnits där hela tiden och hon har byggt upp en trygghet med mig som hon inte hittar någon annanstans. I morse var det många starka ord, vissa saker ville hon till och med viska för att man egentligen inte får säga så. Till och med jag kände hur tårkanalerna började fyllas när hon sa dessa saker, och när hon bönade och bad på sina bara knän att få vara kvar hos mig.
När jag sedan lämnade henne på fritids eskalerade det ännu mer och hon grät och vägrade släppa taget om mig, hårda och nästan desperata kramar och fortsatt bönande om att jag skulle hämta henne idag. Till slut lyckades jag prata med henne så hon lugnade ner sig lite grann, jag lovade att vi snart ses igen och kanske redan idag. Men det är inte lätt det här inte.
Att vara ifrån sin dotter är riktigt jobbigt, särskilt som vi varit ensamma tillsammans mer eller mindre 100% de senaste två åren. Samtidigt känner jag själv att egentiden är bra, jag får möjlighet att ladda upp på ett helt annat sätt och blir inte lika låst som innan, jag kommer ut och kan göra saker. Men visst, saknaden när kvällen infaller är enorm, och att inte se på min lilla ängel och pussa henne på pannan när hon ligger och sover känns otroligt tomt.
Men jag ska försöka släppa det där nu, men just att hon säger att hon inte mår bra när hon är hos mamman oroar mig lite. Och sakerna hon viskade i mitt öra oroar mig ännu mer. det är mycket tankar som far omkring just nu kan jag lova....
Kram på er!
