Maktlösheten äter upp mig innifrån
Jag står maktlös vid ett av livets alla vägskäl. Nog för att jag passerat många vägskäl under mitt brokiga liv men just detta är speciellt.
Två vägar, två val...
Ena vägen leder mig förbi detta vägskäl och för mig vidare in på livets stig där jag vandrar planlöst och utan egentliga mål. Där dagen ser likadan ut idag som imorgon.
Den andra vägen leder mig in mot mina drömmars livsmål, mot den absoluta lycka jag drömt om ända sedan jag var liten och började utveckla mina känslor. Det är drömmarnas stig som jag aldrig trodde mig kunna finna.
Ett lätt val kan tyckas, men så lätt är det dessvärre inte...
Drömmarnas stig, det absolut självklara valet vid denna korsning har ett stort MEN ingraverat på sin skylt. Skylten läser men denna stig kan du icke vandra ensam, ty ensam på denna stig kommer ditt hjärta att förintas och smulas sönder.
Jag vill inget hellre än att hoppa in på denna stig, jag står redan med foten på stigen, MEN jag går fortfarande ensam, redan i detta första steg känner jag hur hjärtat slår snabbare och snabbare, hur tomhet och saknad fyller min kropp och hur tomheten gör sig påmind. Jag känner att jag måste ha henne med mig, utan henne kommer denna stig leda till mitt fördärv.
Så ta med henne då? Ja hade allting bestått av så enkla ställningstaganden där allt man behövde göra var att svara ja eller nej och sedan kliva vidare så hade ju saken varit klar redan. Då bägge innerst inne vet om att detta är rätt väg att vandra. MEN, återigen detta men... Det lurar en tredje part vid detta vägal.. hennes förflutna. Och trots att detta förflutna har ärrat henne under många år har hon svårt att riktigt släppa taget.
Så här står jag nu, med ena foten på lyckans stig och väntar på att hon ska sträcka ut sin hand emot min, att vi tillsammans ska vandra ner längs lyckans stig och känna hur livet fyller oss med glädje, lycka, trygghet och kärlek. Och under tiden jag väntar i min ensamhet känner jag hur stigen sakta börjar äta upp mig innifrån och ut.
Men innerst inne hoppas jag att hon snart hittar rätt, och att jag snart hör henne ropa mitt namn, och hur jag vänder mig om och ser henne komma springande mot mig, leendes, skrattandes och med en utstrålning som skulle kunna blända vem som helst. Och hur hon slutligen sträcker sig mot min hand och greppar den ömt, så vi tillsammans kan vandra mot lyckan....
Två vägar, två val...
Ena vägen leder mig förbi detta vägskäl och för mig vidare in på livets stig där jag vandrar planlöst och utan egentliga mål. Där dagen ser likadan ut idag som imorgon.
Den andra vägen leder mig in mot mina drömmars livsmål, mot den absoluta lycka jag drömt om ända sedan jag var liten och började utveckla mina känslor. Det är drömmarnas stig som jag aldrig trodde mig kunna finna.
Ett lätt val kan tyckas, men så lätt är det dessvärre inte...
Drömmarnas stig, det absolut självklara valet vid denna korsning har ett stort MEN ingraverat på sin skylt. Skylten läser men denna stig kan du icke vandra ensam, ty ensam på denna stig kommer ditt hjärta att förintas och smulas sönder.
Jag vill inget hellre än att hoppa in på denna stig, jag står redan med foten på stigen, MEN jag går fortfarande ensam, redan i detta första steg känner jag hur hjärtat slår snabbare och snabbare, hur tomhet och saknad fyller min kropp och hur tomheten gör sig påmind. Jag känner att jag måste ha henne med mig, utan henne kommer denna stig leda till mitt fördärv.
Så ta med henne då? Ja hade allting bestått av så enkla ställningstaganden där allt man behövde göra var att svara ja eller nej och sedan kliva vidare så hade ju saken varit klar redan. Då bägge innerst inne vet om att detta är rätt väg att vandra. MEN, återigen detta men... Det lurar en tredje part vid detta vägal.. hennes förflutna. Och trots att detta förflutna har ärrat henne under många år har hon svårt att riktigt släppa taget.
Så här står jag nu, med ena foten på lyckans stig och väntar på att hon ska sträcka ut sin hand emot min, att vi tillsammans ska vandra ner längs lyckans stig och känna hur livet fyller oss med glädje, lycka, trygghet och kärlek. Och under tiden jag väntar i min ensamhet känner jag hur stigen sakta börjar äta upp mig innifrån och ut.
Men innerst inne hoppas jag att hon snart hittar rätt, och att jag snart hör henne ropa mitt namn, och hur jag vänder mig om och ser henne komma springande mot mig, leendes, skrattandes och med en utstrålning som skulle kunna blända vem som helst. Och hur hon slutligen sträcker sig mot min hand och greppar den ömt, så vi tillsammans kan vandra mot lyckan....
Kommentarer
Trackback
