Livet utan dig
Hösten har tagit ett ordentligt grepp om oss, och även om varma vindar gör sitt bästa för att värma upp oss så kommer vintern allt närmare och närmare. Det känns som att allting går ganska fort nu. För bara några veckor sedan var dagarna ganska långa, men nu är det mörkt när man vaknar och nästan mörkt när man kommer hem från jobbet. Även om det är en ganska mörk årstid har jag kommit att älska hösten. Nog för att jag är otroligt förtjust i sol och värme, och att jag är en typisk sommarmänniska. Så erbjuder hösten en mysfaktor som är svår att ersätta.
I helgen som gick hade vi en underbar höststämning här hos oss. Det var lite varmare än normalt och solens strålar fick naturen att fullkomligt explodera i en färgkavalkad utan dess like. Jag tog med mig min dotter ut på en lång dag i skogen, hon ville ut och leta efter rådjur och jag var inte sen med att gå med på detta. Dels gav det mig en chans att hitta på något mysigt med lilla sessan, dels fick jag komma ut och möta en alldeles underbar natur. Det var så otroligt vackert stundtals att jag fick tårar i ögonen. Detta undgick givetvis inte min lilla ängel som frågade mig om jag var ledsen över något. Jag skyllde på att vinden fick mina ögon att tåras lite, plus att jag tyckte det var så fint ute med alla färger. Något som hon höll med mig om.
Innerst inne var det dock mer som låg bakom mina tårar. När jag gick där i skogen och lade märke till alla detaljer kom jag att tänka på en episod i mitt liv som etsat sig fast i mitt minne. Jag var nitton år gammal och kom hem efter skolan. Det första jag möttes av när jag klev innanför dörren var musik som spelades ganska högt inne i vardagsrummet. Jag kastade av min mina ytterkläder och gick för att titta. I vardagsrummet fann jag min pappa sittandes i en fotölj med ögonen slutna. Jag kunde se hur tårar runnit ner längs hans kinder och satte mig i fotöljen mitt emot och frågade om det hade hänt något.
När han öppnade sina ögon kunde jag se hur hans rödgråtna ögon tittade på mig. Till saken hör den att han bara någon månad innan denna dag fått beskedet att han drabbats av cancer. Han hade dock inte delat med sig så mycket mer än att han skulle behandlas för det och att allt säkert skulle gå bra. Men jag tror att han redan då visste att han inte hade så mycket tid kvar att leva. Jag kunde se i hans ögon hur hoppet ersatts av sorg och rädsla. Jag minns att jag böjde mig fram och kramade om honom, jag kan än idag känna doften av hans rakvatten som slog mot mig. Och jag kan fortfarande känna hur hårt han kramar om mig, och hur hans snyftningar övergår till kraftigt gråtande.
Vi satt sådär en bra stund, han grät ut mot min axel och jag kände hur han efter ett tag blev något lugnare. Jag frågade vad det var som hade hänt och han började berätta för mig att han varit ute på en riktigt lång promenad i skogen. Han hade bara tagit på sig sina skor och ytterkläder och gett sig ut på en planlös promenad för att rensa tankarna. Men när han väl hade nått en bra bit in i skogen hade hans slagits av hur vackert allting var. Hur mycket liv som sprang omkring var man än tittade och hur fin naturen som sådan var. Jag tror jag förstod redan här att han visste om att han inte hade så lång tid kvar att leva, att verkligenheten kommit ikapp honom och att han själv började inse att han inte längre kunde hålla det inom sig. Även om han inte sa det rätt ut så förstod jag att den cancer han drabbats av var bra mycket allvarligare än vad han gett sken om.
Den dagen satt vi länge tillsammans och lyssnade på musik och grät ikapp. Han förklarade för mig hur otroligt mycket han älskade mig och hur innerligt ledsen han var över allt han lastat på mig under min barndom. När han satt där och kände hur livet sakta höll på att springa ifrån honom hade han kommit till insikt i hur illa han behandlat oss när vi var mindre. Och hur alkoholen totalt tagit bort hans omdöme som pappa. Det var en laddad dag, men absolut en av de viktigaste dagarna i mitt liv. För just där, just då möttes vi, och återförenades som far och son. Vi fick båda prata igenom om hur vi hade upplevt det och gå vidare.
---------
En annan sak som även den låg bakom mina tårar var en känsla av saknad, längtan efter henne. Hon som kom in i mitt liv och direkt började bygga bo i mitt hjärta. Hon som kom som en frisk fläkt och fick mig att tro på att lyckan förr eller senare kommer ikapp alla. Hon som fick mig att tro att karma efter alla år av mitt givande till andra även valde att ge mig något tillbaks. Lycka, kärlek och tro på framtiden. När jag gick där i skogen och såg hur min lilla ängel skuttade glatt fram över stockar och sten så fick jag en så stark önskan om att få ha henne med mig vid min sida. Att kunna gå och hålla henne i handen och skratta ikapp. Att tillsammans gå och lyckligt se hur lilla gobiten kommenterade än det ena och än det andra.
Livet är inte alltid rättvist... Under alla år som jag bara gav och gav och gav så dolde jag allt det fula, allt det dumma jag utsattes för, alla svek jag möttes av inom mig. Där fick de ligga i tryggt förvar, trodde jag. Jag hade både kedjor och hänglås för att gömma undan dem. För de gav inte mig något mer än brydderier, och jag mådde så mycket bättre av att bara fokusera på det fina. Och när jag väl fick uppleva det finaste jag någonsin gjort så glömde jag helt bort allt det smutsiga som låg och gnagde i mitt inre. Så till den milda grad att mitt förflutna slet sig loss under en mörk kväll och tog kontrollen över mig som människa.
Det var under denna kvällen som mitt förflutna, alla de svek jag utsatts för tog ifrån mig en av de finaste människor jag någonsin träffat på. Det var min framtid, jag visste från start att detta var min framtid. Redan från vårat första möte visste jag inombords att framtiden var vår. Efter en vecka såg jag i drömmarna om hur vi tillsammans vaggade vårat kärleksbarn, vårat genemsamma barn. Omgivna av våra tidigare barn och våra djur. Det var som den mest perfekta tavla du kan föreställa dig. Så mycket lycka, så mycket kärlek, så mycket värme...
Jag saknar henne så mycket så om kvällarna när lilla fröken somnat och jag sitter där hopkurad i soffan med alla ljusen tända omkring mig gråter för mig själv. Det har blivit många såna kvällar och trots att jag antagligen aldrig kommer få tillbaks kontakten med henne så kommer jag aldrig att kunna släppa henne. Hon har och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Så kommer hon och knackar på mig om 10 år kommer jag ta emot henne med öppna armar, vad som än händer. Och det är inte bara jag som gör det, även min dotter frågar efter henne mer eller mindre varenda dag. Hon frågar alltid efter M, eller påpekar när jag säger till henne att hon är den finaste tjejen som finns att det tycker minsann inte hon, för i hennes ögon är M den finaste tjejen som finns, och att hon minsann ska bo med henne när hon fyller 6 år... Det är min dotter det, världens finaste, världens goaste. Synd bara att jag som pappa gjorde bort mig, eller att mitt förflutna för en endaste kväll lyckades förstöra något som bara kan beskrivas som ett perfekt liv och en ljusnande framtid....
Jag saknar dig något enormt mycket M <3
I helgen som gick hade vi en underbar höststämning här hos oss. Det var lite varmare än normalt och solens strålar fick naturen att fullkomligt explodera i en färgkavalkad utan dess like. Jag tog med mig min dotter ut på en lång dag i skogen, hon ville ut och leta efter rådjur och jag var inte sen med att gå med på detta. Dels gav det mig en chans att hitta på något mysigt med lilla sessan, dels fick jag komma ut och möta en alldeles underbar natur. Det var så otroligt vackert stundtals att jag fick tårar i ögonen. Detta undgick givetvis inte min lilla ängel som frågade mig om jag var ledsen över något. Jag skyllde på att vinden fick mina ögon att tåras lite, plus att jag tyckte det var så fint ute med alla färger. Något som hon höll med mig om.
Innerst inne var det dock mer som låg bakom mina tårar. När jag gick där i skogen och lade märke till alla detaljer kom jag att tänka på en episod i mitt liv som etsat sig fast i mitt minne. Jag var nitton år gammal och kom hem efter skolan. Det första jag möttes av när jag klev innanför dörren var musik som spelades ganska högt inne i vardagsrummet. Jag kastade av min mina ytterkläder och gick för att titta. I vardagsrummet fann jag min pappa sittandes i en fotölj med ögonen slutna. Jag kunde se hur tårar runnit ner längs hans kinder och satte mig i fotöljen mitt emot och frågade om det hade hänt något.
När han öppnade sina ögon kunde jag se hur hans rödgråtna ögon tittade på mig. Till saken hör den att han bara någon månad innan denna dag fått beskedet att han drabbats av cancer. Han hade dock inte delat med sig så mycket mer än att han skulle behandlas för det och att allt säkert skulle gå bra. Men jag tror att han redan då visste att han inte hade så mycket tid kvar att leva. Jag kunde se i hans ögon hur hoppet ersatts av sorg och rädsla. Jag minns att jag böjde mig fram och kramade om honom, jag kan än idag känna doften av hans rakvatten som slog mot mig. Och jag kan fortfarande känna hur hårt han kramar om mig, och hur hans snyftningar övergår till kraftigt gråtande.
Vi satt sådär en bra stund, han grät ut mot min axel och jag kände hur han efter ett tag blev något lugnare. Jag frågade vad det var som hade hänt och han började berätta för mig att han varit ute på en riktigt lång promenad i skogen. Han hade bara tagit på sig sina skor och ytterkläder och gett sig ut på en planlös promenad för att rensa tankarna. Men när han väl hade nått en bra bit in i skogen hade hans slagits av hur vackert allting var. Hur mycket liv som sprang omkring var man än tittade och hur fin naturen som sådan var. Jag tror jag förstod redan här att han visste om att han inte hade så lång tid kvar att leva, att verkligenheten kommit ikapp honom och att han själv började inse att han inte längre kunde hålla det inom sig. Även om han inte sa det rätt ut så förstod jag att den cancer han drabbats av var bra mycket allvarligare än vad han gett sken om.
Den dagen satt vi länge tillsammans och lyssnade på musik och grät ikapp. Han förklarade för mig hur otroligt mycket han älskade mig och hur innerligt ledsen han var över allt han lastat på mig under min barndom. När han satt där och kände hur livet sakta höll på att springa ifrån honom hade han kommit till insikt i hur illa han behandlat oss när vi var mindre. Och hur alkoholen totalt tagit bort hans omdöme som pappa. Det var en laddad dag, men absolut en av de viktigaste dagarna i mitt liv. För just där, just då möttes vi, och återförenades som far och son. Vi fick båda prata igenom om hur vi hade upplevt det och gå vidare.
---------
En annan sak som även den låg bakom mina tårar var en känsla av saknad, längtan efter henne. Hon som kom in i mitt liv och direkt började bygga bo i mitt hjärta. Hon som kom som en frisk fläkt och fick mig att tro på att lyckan förr eller senare kommer ikapp alla. Hon som fick mig att tro att karma efter alla år av mitt givande till andra även valde att ge mig något tillbaks. Lycka, kärlek och tro på framtiden. När jag gick där i skogen och såg hur min lilla ängel skuttade glatt fram över stockar och sten så fick jag en så stark önskan om att få ha henne med mig vid min sida. Att kunna gå och hålla henne i handen och skratta ikapp. Att tillsammans gå och lyckligt se hur lilla gobiten kommenterade än det ena och än det andra.
Livet är inte alltid rättvist... Under alla år som jag bara gav och gav och gav så dolde jag allt det fula, allt det dumma jag utsattes för, alla svek jag möttes av inom mig. Där fick de ligga i tryggt förvar, trodde jag. Jag hade både kedjor och hänglås för att gömma undan dem. För de gav inte mig något mer än brydderier, och jag mådde så mycket bättre av att bara fokusera på det fina. Och när jag väl fick uppleva det finaste jag någonsin gjort så glömde jag helt bort allt det smutsiga som låg och gnagde i mitt inre. Så till den milda grad att mitt förflutna slet sig loss under en mörk kväll och tog kontrollen över mig som människa.
Det var under denna kvällen som mitt förflutna, alla de svek jag utsatts för tog ifrån mig en av de finaste människor jag någonsin träffat på. Det var min framtid, jag visste från start att detta var min framtid. Redan från vårat första möte visste jag inombords att framtiden var vår. Efter en vecka såg jag i drömmarna om hur vi tillsammans vaggade vårat kärleksbarn, vårat genemsamma barn. Omgivna av våra tidigare barn och våra djur. Det var som den mest perfekta tavla du kan föreställa dig. Så mycket lycka, så mycket kärlek, så mycket värme...
Jag saknar henne så mycket så om kvällarna när lilla fröken somnat och jag sitter där hopkurad i soffan med alla ljusen tända omkring mig gråter för mig själv. Det har blivit många såna kvällar och trots att jag antagligen aldrig kommer få tillbaks kontakten med henne så kommer jag aldrig att kunna släppa henne. Hon har och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Så kommer hon och knackar på mig om 10 år kommer jag ta emot henne med öppna armar, vad som än händer. Och det är inte bara jag som gör det, även min dotter frågar efter henne mer eller mindre varenda dag. Hon frågar alltid efter M, eller påpekar när jag säger till henne att hon är den finaste tjejen som finns att det tycker minsann inte hon, för i hennes ögon är M den finaste tjejen som finns, och att hon minsann ska bo med henne när hon fyller 6 år... Det är min dotter det, världens finaste, världens goaste. Synd bara att jag som pappa gjorde bort mig, eller att mitt förflutna för en endaste kväll lyckades förstöra något som bara kan beskrivas som ett perfekt liv och en ljusnande framtid....
Jag saknar dig något enormt mycket M <3
Kommentarer
Trackback
