En tomhet som gnager
Dagarna går långsamt, stundtals kan varje timma kännas som en hel vecka. Jag tror aldrig jag varit lika effektiv i att få saker och ting gjorda som just nu, jag måste helt enkelt hålla mig sysselsatt för att inte fastna i saknadens tankar.
Jag har kommit fram till att karma gör nog vad han kan för att gnugga i allt i mitt ansikte just nu. För var jag än vrider och vänder mig påminns jag överallt om HENNE. Och då menar jag verkligen överallt. Att bli påmind om henne är på sätt och vis både glatt och ledsamt. Glatt för att hon alltid har gjort mig glad, en härlig personlighet som kan få vem som helst att lyfta sig flera steg. Det kommer hon alltid att ha, det kommer hon alltid att göra. Samtidigt som den glada känslan fyller mig kommer ledsenheten krypande likt en mörk skugga och äter upp lyckan, påminner mig om att hon är återigen bara en dröm, hon vill inte ha med dig att göra, inte längre, inte nu, inte imorgon, kanske aldrig mer.
Att ha drömmar och mål med livet sägs ju ändå vara en förutsättning för att människan ska kunna leva vidare. Utan något att se fram emot så finns heller inte viljan att göra det. Men vad gör man när man nuddat sin dröm? När man omfamnat sin framtid så som man alltid drömt om, och sedan tappat bort den genom ett misstag. Vad gör man då? när drömmen inte längre är en dröm utan ett minne från det förgångna?
Jag vet faktiskt inte alls, jag har inget bra svar på den frågan, jag lever helt och hållet i nuet, tar varje timme som den kommer. Vågar inte blicka framåt och får ont i hjärtat av att titta bakåt.
Tack gode gud för min underbara dotter, hon har varit en klippa den senaste tiden, så mycket kärlek hon gett mig har jag nog aldrig varit med om innan. Så fina ord hon säger till mig, så många kramar och pussar som jag överrösts med. Det är helt magiskt... En del saker gör mig dock ledsen även här, min dotter fullkomligt avgudade HENNE... senast igår på vägen hem från jobbet så sa hon i bilen att när hon blir 6 år vill hon bo tillsammans med HENNE. Att hon längtar efter henne... Sånt gör ont i mig, för lika mycket som min dotter längtar efter henne så längtar även jag. Saknaden efter henne i mitt liv är stor, större än vad jag hade kunnat förvänta mig.
Men så var hon också väldigt SPECIELL. Jag har aldrig träffat på en finare människa, med så sunda värderingar och sådant behagligt lugn i sig själv. Det smittade av sig, jag blev lugn, trygg.. det var även därför mina försvarssköldar åkte ner, vilket gjorde att när attacken mot mitt förflutna väl kom stod jag med garden nere, totalt oförberedd.
Men det där är historia nu, jag har jobbat med det och ser numera till att låsa in alla hjärnspöken långt borta från mitt inre. Jag vill inte ha dem skräpandes i min kropp, de tillförde inget annat än sorg och skada när de väl kom dit, och de tillför inget annat nu heller, det har jag märkt.
Jag hoppas i allafall att vi en dag ska kunna hitta tillbaks till varandra, om inte annat som vänner. För jag älskar henne, ja just det, jag älskar henne mer än vad jag älskat en annan kvinna. Även om min dotter äger större delen av mitt hjärta så äger HON resten. Va skönt det kändes att skriva det...jag skriver det igen JAG ÄLSKAR HENNE!
Att ha drömmar och mål med livet sägs ju ändå vara en förutsättning för att människan ska kunna leva vidare. Utan något att se fram emot så finns heller inte viljan att göra det. Men vad gör man när man nuddat sin dröm? När man omfamnat sin framtid så som man alltid drömt om, och sedan tappat bort den genom ett misstag. Vad gör man då? när drömmen inte längre är en dröm utan ett minne från det förgångna?
Jag vet faktiskt inte alls, jag har inget bra svar på den frågan, jag lever helt och hållet i nuet, tar varje timme som den kommer. Vågar inte blicka framåt och får ont i hjärtat av att titta bakåt.
Tack gode gud för min underbara dotter, hon har varit en klippa den senaste tiden, så mycket kärlek hon gett mig har jag nog aldrig varit med om innan. Så fina ord hon säger till mig, så många kramar och pussar som jag överrösts med. Det är helt magiskt... En del saker gör mig dock ledsen även här, min dotter fullkomligt avgudade HENNE... senast igår på vägen hem från jobbet så sa hon i bilen att när hon blir 6 år vill hon bo tillsammans med HENNE. Att hon längtar efter henne... Sånt gör ont i mig, för lika mycket som min dotter längtar efter henne så längtar även jag. Saknaden efter henne i mitt liv är stor, större än vad jag hade kunnat förvänta mig.
Men så var hon också väldigt SPECIELL. Jag har aldrig träffat på en finare människa, med så sunda värderingar och sådant behagligt lugn i sig själv. Det smittade av sig, jag blev lugn, trygg.. det var även därför mina försvarssköldar åkte ner, vilket gjorde att när attacken mot mitt förflutna väl kom stod jag med garden nere, totalt oförberedd.
Men det där är historia nu, jag har jobbat med det och ser numera till att låsa in alla hjärnspöken långt borta från mitt inre. Jag vill inte ha dem skräpandes i min kropp, de tillförde inget annat än sorg och skada när de väl kom dit, och de tillför inget annat nu heller, det har jag märkt.
Jag hoppas i allafall att vi en dag ska kunna hitta tillbaks till varandra, om inte annat som vänner. För jag älskar henne, ja just det, jag älskar henne mer än vad jag älskat en annan kvinna. Även om min dotter äger större delen av mitt hjärta så äger HON resten. Va skönt det kändes att skriva det...jag skriver det igen JAG ÄLSKAR HENNE!
Kommentarer
Trackback
