Funderingar om livet
Det finns många funderingar om livet i allmänhet. Hur många gånger har man inte legat där och stirrat upp i taket och funderat över varför saker blev som det blev? Och hur många gånger har man inte spelat upp saker som har hänt som gått snett, och när man spelat upp dem i sina tankar försökt påverka utgången annorlunda? Jag har gjort det, massor av gånger. Den senaste tiden för mig har varit tung. Jag har haft samma scenario snurrandes i min hjärna mer eller mindre dygnet runt, som en urkass b-film som fastnat på repeat och plågar mig gång på gång. Jag förtjänar det dock, det är som ett straff som givits mig för att jag gjort något totalt hjärndött.
Varje gång jag ser denna film rullas upp så kan jag inte vid mina sinnens fulla bruk förklara VARFÖR jag reagerade som jag gjorde. Nog för att det mest troligt har med mitt förflutna att göra och de svek man blivit utsatt för här i livet. Men VARFÖR göra en sån sak? Jag har inget egentligt svar. För hela grejen är helt emot den jag är som person. Det var inte jag, det är inte jag... ropen in mot mina tankar ekar tillbaks som tomma ord. Men det var jag, eller det var iallafall jag som fysiskt var där, men i tankarna var det någon annan. Jag hade inte kontroll över min hjärna, det var som en svart och stor cancersvulst från det förflutna som tagit sig in i mitt allra innersta. Som spelade upp episoder ur mitt gångna liv som för att plåga mig, som för att övertyga mig om att allt jag trodde på var fel, all den säkerhet jag kände var falsk trygghet.. Det var exakt vad detta monster till cancersvulst från det förflutna ville säga mig. Och mitt vanliga trygga jag hade inte en suck mot dess styrka, jag föll för trycket, jag klarade inte stå emot.. jag var helt enkelt för OFÖRBEREDD... Det fanns inget försvar, inte just då...
Nu har jag dock tagit tag i saker och ting, jag har börjat prata om mitt förflutna, bearbeta det, tämja det och till och med driva ut det från mig. För det ÄR INTE jag, det är inte den människa jag ser mig själv som. Jag ÄR en trygg och ansvarsfull familjefar, som skulle gå genom eld och vatten om det krävdes för de jag älskar. Som inte skulle tveka en sekund för att offra mig själv för min dotters välmående, det är jag.
Jag stod vid porten till paradiset, jag kände doften av lycka sprida sig inom hela mig. Jag såg färgerna, framtiden, glädjen och tryggheten. Jag var redo att kliva in när demonen tog kontroll över min hjärna... Nu står jag i fjärran, blickar bort mot det paradis där jag hade min framtid, där alla mina drömmar skulle till att uppfyllas. Jag känner fortfarande hur värmen från paradiset når mig, vagt. Det är kallt ute i kylan och jag vill inget hellre än att komma tillbaks in i värmen. Jag gråter och tårarna rinner ner längs mina kinder, ner på den kyliga marken och bildar små pölar av sorg.. bakom ryggen kan jag höra demonen skratta rått åt mig från den mörka skogen. Han är glad, han segrade över mig, han ryckte mig bort från mina drömmar.
Men nu är han borta, han kan inte skada mig mer, jag har bekämpat honom, brottat ner han och byggt upp ett inre försvar i min hjärna som gör det omöjligt för honom att jobba sig tillbaks. Jag är förberedd, på min vakt. ALDRIG mer ska han ta kontrollen över den JAG egentligen ÄR. Aldrig mer....
Jag blickar bort mot fjärran, bort mot paradiset och drömmer, hoppas, fantiserar och längtar... om att få komma tillbaks, att få visa upp mitt rätta jag, få chansen att bevisa att jag ÄR den hon innerst inne sökt efter, visa att VI två har en fantastisk framtid, full av gemensamma drömmar...som vi TILLSAMMANS kan uppfylla...
Varje gång jag ser denna film rullas upp så kan jag inte vid mina sinnens fulla bruk förklara VARFÖR jag reagerade som jag gjorde. Nog för att det mest troligt har med mitt förflutna att göra och de svek man blivit utsatt för här i livet. Men VARFÖR göra en sån sak? Jag har inget egentligt svar. För hela grejen är helt emot den jag är som person. Det var inte jag, det är inte jag... ropen in mot mina tankar ekar tillbaks som tomma ord. Men det var jag, eller det var iallafall jag som fysiskt var där, men i tankarna var det någon annan. Jag hade inte kontroll över min hjärna, det var som en svart och stor cancersvulst från det förflutna som tagit sig in i mitt allra innersta. Som spelade upp episoder ur mitt gångna liv som för att plåga mig, som för att övertyga mig om att allt jag trodde på var fel, all den säkerhet jag kände var falsk trygghet.. Det var exakt vad detta monster till cancersvulst från det förflutna ville säga mig. Och mitt vanliga trygga jag hade inte en suck mot dess styrka, jag föll för trycket, jag klarade inte stå emot.. jag var helt enkelt för OFÖRBEREDD... Det fanns inget försvar, inte just då...
Nu har jag dock tagit tag i saker och ting, jag har börjat prata om mitt förflutna, bearbeta det, tämja det och till och med driva ut det från mig. För det ÄR INTE jag, det är inte den människa jag ser mig själv som. Jag ÄR en trygg och ansvarsfull familjefar, som skulle gå genom eld och vatten om det krävdes för de jag älskar. Som inte skulle tveka en sekund för att offra mig själv för min dotters välmående, det är jag.
Jag stod vid porten till paradiset, jag kände doften av lycka sprida sig inom hela mig. Jag såg färgerna, framtiden, glädjen och tryggheten. Jag var redo att kliva in när demonen tog kontroll över min hjärna... Nu står jag i fjärran, blickar bort mot det paradis där jag hade min framtid, där alla mina drömmar skulle till att uppfyllas. Jag känner fortfarande hur värmen från paradiset når mig, vagt. Det är kallt ute i kylan och jag vill inget hellre än att komma tillbaks in i värmen. Jag gråter och tårarna rinner ner längs mina kinder, ner på den kyliga marken och bildar små pölar av sorg.. bakom ryggen kan jag höra demonen skratta rått åt mig från den mörka skogen. Han är glad, han segrade över mig, han ryckte mig bort från mina drömmar.
Men nu är han borta, han kan inte skada mig mer, jag har bekämpat honom, brottat ner han och byggt upp ett inre försvar i min hjärna som gör det omöjligt för honom att jobba sig tillbaks. Jag är förberedd, på min vakt. ALDRIG mer ska han ta kontrollen över den JAG egentligen ÄR. Aldrig mer....
Jag blickar bort mot fjärran, bort mot paradiset och drömmer, hoppas, fantiserar och längtar... om att få komma tillbaks, att få visa upp mitt rätta jag, få chansen att bevisa att jag ÄR den hon innerst inne sökt efter, visa att VI två har en fantastisk framtid, full av gemensamma drömmar...som vi TILLSAMMANS kan uppfylla...
Kommentarer
Trackback
