Halvdöd men lycklig
Nyss hemkommen efter en ofattbart tråkig tjänsteresa till Örebro av alla ställen. Har hälsat på transportstyrelsen och sett hur man tillverkar körkort och skriver ut fordonsskattsedlar, visst låter det superkul? Inte fick man varken pränta ett eget körkort eller smussla bort sin fordonsskatt så det var ju lite synd :-)
Något som sannerligen hjälpte till att göra en redan trist tjänsteresa ännu tristare var det faktum att jag lyckats ådra mig en förkylning från helvetet... ja jag ljuger inte om denna förpestade, lömska sak, den måste vara skapad av hin håle i egen hög person. Det är verkligen sällan, om ens aldrig jag gnäller över att vara sjuk men detta är något av det vidrigaste jag varit med om.
Inte bara känns det som om någon tryckt ner ett eldklot i en tennisbolls storlek i halsen som gör så ont när man sväljer att man knappt ens vågar svälja. Sitter hellre som ett litet kolli och låter saliven rinna längs mungipan och då är det illa kan jag lova :-) Lägg till det på att någon fyllt mitt kranium med i runda slängar 23 kg trögflytande slem, känns som att ögonen snart poppar ut och hänger där och dinglar ikapp med dreglet som sipprar ut från mungipan. Spelar ingen roll om du snyter ut litervis, det är någon slags muterat slem som lever sitt egna liv därinne och fördubblar sig själv varje gång man försöker snyta sig.
Som om inte detta vore nog så halkade det in någon tokigt djuprivande hosta som tog mig med en sådan storm så jag actually kan ha lyckats åsamka en spricka i revbenet, för nu kan jag knappt ens andas normalt utan att det hugger så benen viker sig i revbenen. Och ja...när den här härliga djuprivande hostan sätter igång så då vill man bara dö, skulle inte förvåna mig om det ploppar upp ett nygrillat revben ur halsen på mig här vilken sekund som helst, grillat förstås då det passerat det stora eldklotet på vägen upp.
Jag tror och HOPPAS på att det hela nådde sin kulmen natten som var, för jag kunde inte sova en blund på hela natten, eller jo, fick nog 30 minuter innan hostandet satte fart och slemmet i skallen exbanderade sig sådär skönt som bara hin håles slem kan göra. Vid 3-4-tiden visste jag inte vad jag skulle ta mig till, paniken som spreds i kroppen liknade inget annat, jag ville ju inget hellre än att sova, och jag låg i en grymt skön säng! Ändå gick det bara inte.... Så jag masade mig upp till duschen, började duscha lagom varmt för att gradvis öka temperaturen tills det att jag mer eller mindre stod där och kokade mig själv. Den röda huden vittnade sannerligen om hettan men samtidigt var det så jäkla skönt... för på något vis var det som att slemmet i skallen smälte av värmen och jag lyckades fräsa ut iallafall 8 liter av helvetesvätskan.
Gick efter det och la mig igen i hopp om att nu ska jag väl ändå kunna somna? Men nej då, då satte hostattackerna igång och så fort jag la mig ner så förökade sig slemmet i min skalle med en utomjordisk fart, så snart låg jag där med andnöd igen och med ett revben som spred en obeskrivlig smärta i samband med hostattackerna... vem kunde sova då? inte jag iallafall... Så fort hotellfrukosten öppnade sprang jag ner och började manisk fixa till te där jag i ärlighetens namn tömde tub på tub med honung i. LIte grann så att jag passade på att smyga dit och hämta mer när personalen var borta. Men det gjorde mitt liv lättare för en kort stund så det var det lätt värt.
Så hela dagen idag har jag brottas med detta otyg, och med 30 minuters sömn i kroppen kan ni ju föreställa er hur lätt det är att hålla sig vaken till delårsrapporter och annan upphetsande information. Det var inte lätt, men jag klarade det faktiskt (okej jag kan ha slumrat till någon gång, jättesnabbt).
Så mitt i all denna misären kom då det ögonblick som lade varenda åkomma åt sidan och som fyllde mig med kärlek och värme, nämligen att återförenas med min älskade dotter som varit hos mamman medan jag var borta. Den saknaden och den kärleken går inte beskriva i ord, bäst av allt var ju att den var ömsesidig, hon fullkommligen öste fina ord över mig på vägen hem, och vi skrattade och stojade i badet och öppnade ikapp alla julkalendrar som hon missat. Sen var det nattadags och hon viskade så fint i mitt öra att hon älskar mig mest i hela universum... och just där och då, kände jag inga som helst symptom av min förkylning.
Nu sover hon sött och jag har redan varit uppe tre gånger och tittat till henne, hon är ju så himla söt när hon sover, mitt lilla älskade hjärta. Jag ska snart krypa till sängs jag med tänkte jag, men först ska jag testa att koka ihop lite saltlösning och se om jag inte kan rensa iallafall lite i bihålorna. Är ju egentligen inte så mycket för att ta medicin men att koka saltlösning är ju rena rama husmorskuren ;-)
Nåja, hoppas att ni har det bra där ute, och att ni kanske till och med skrattat lite igenkännande i min text. Det värmer att ni gör det, och det värmer att just DU läser detta, och DU vet nog innerst inne vem hon är, även om kommunikationen är något ensidig (eller mer non existant förrutom att du läser mina ord här flera gånger per dag)
Ha nu en underbar kväll och morgondag, det ska jag ha :-) lussefika på sessans skola imorgon!
Kramar och massor av kärlek till er
Något som sannerligen hjälpte till att göra en redan trist tjänsteresa ännu tristare var det faktum att jag lyckats ådra mig en förkylning från helvetet... ja jag ljuger inte om denna förpestade, lömska sak, den måste vara skapad av hin håle i egen hög person. Det är verkligen sällan, om ens aldrig jag gnäller över att vara sjuk men detta är något av det vidrigaste jag varit med om.
Inte bara känns det som om någon tryckt ner ett eldklot i en tennisbolls storlek i halsen som gör så ont när man sväljer att man knappt ens vågar svälja. Sitter hellre som ett litet kolli och låter saliven rinna längs mungipan och då är det illa kan jag lova :-) Lägg till det på att någon fyllt mitt kranium med i runda slängar 23 kg trögflytande slem, känns som att ögonen snart poppar ut och hänger där och dinglar ikapp med dreglet som sipprar ut från mungipan. Spelar ingen roll om du snyter ut litervis, det är någon slags muterat slem som lever sitt egna liv därinne och fördubblar sig själv varje gång man försöker snyta sig.
Som om inte detta vore nog så halkade det in någon tokigt djuprivande hosta som tog mig med en sådan storm så jag actually kan ha lyckats åsamka en spricka i revbenet, för nu kan jag knappt ens andas normalt utan att det hugger så benen viker sig i revbenen. Och ja...när den här härliga djuprivande hostan sätter igång så då vill man bara dö, skulle inte förvåna mig om det ploppar upp ett nygrillat revben ur halsen på mig här vilken sekund som helst, grillat förstås då det passerat det stora eldklotet på vägen upp.
Jag tror och HOPPAS på att det hela nådde sin kulmen natten som var, för jag kunde inte sova en blund på hela natten, eller jo, fick nog 30 minuter innan hostandet satte fart och slemmet i skallen exbanderade sig sådär skönt som bara hin håles slem kan göra. Vid 3-4-tiden visste jag inte vad jag skulle ta mig till, paniken som spreds i kroppen liknade inget annat, jag ville ju inget hellre än att sova, och jag låg i en grymt skön säng! Ändå gick det bara inte.... Så jag masade mig upp till duschen, började duscha lagom varmt för att gradvis öka temperaturen tills det att jag mer eller mindre stod där och kokade mig själv. Den röda huden vittnade sannerligen om hettan men samtidigt var det så jäkla skönt... för på något vis var det som att slemmet i skallen smälte av värmen och jag lyckades fräsa ut iallafall 8 liter av helvetesvätskan.
Gick efter det och la mig igen i hopp om att nu ska jag väl ändå kunna somna? Men nej då, då satte hostattackerna igång och så fort jag la mig ner så förökade sig slemmet i min skalle med en utomjordisk fart, så snart låg jag där med andnöd igen och med ett revben som spred en obeskrivlig smärta i samband med hostattackerna... vem kunde sova då? inte jag iallafall... Så fort hotellfrukosten öppnade sprang jag ner och började manisk fixa till te där jag i ärlighetens namn tömde tub på tub med honung i. LIte grann så att jag passade på att smyga dit och hämta mer när personalen var borta. Men det gjorde mitt liv lättare för en kort stund så det var det lätt värt.
Så hela dagen idag har jag brottas med detta otyg, och med 30 minuters sömn i kroppen kan ni ju föreställa er hur lätt det är att hålla sig vaken till delårsrapporter och annan upphetsande information. Det var inte lätt, men jag klarade det faktiskt (okej jag kan ha slumrat till någon gång, jättesnabbt).
Så mitt i all denna misären kom då det ögonblick som lade varenda åkomma åt sidan och som fyllde mig med kärlek och värme, nämligen att återförenas med min älskade dotter som varit hos mamman medan jag var borta. Den saknaden och den kärleken går inte beskriva i ord, bäst av allt var ju att den var ömsesidig, hon fullkommligen öste fina ord över mig på vägen hem, och vi skrattade och stojade i badet och öppnade ikapp alla julkalendrar som hon missat. Sen var det nattadags och hon viskade så fint i mitt öra att hon älskar mig mest i hela universum... och just där och då, kände jag inga som helst symptom av min förkylning.
Nu sover hon sött och jag har redan varit uppe tre gånger och tittat till henne, hon är ju så himla söt när hon sover, mitt lilla älskade hjärta. Jag ska snart krypa till sängs jag med tänkte jag, men först ska jag testa att koka ihop lite saltlösning och se om jag inte kan rensa iallafall lite i bihålorna. Är ju egentligen inte så mycket för att ta medicin men att koka saltlösning är ju rena rama husmorskuren ;-)
Nåja, hoppas att ni har det bra där ute, och att ni kanske till och med skrattat lite igenkännande i min text. Det värmer att ni gör det, och det värmer att just DU läser detta, och DU vet nog innerst inne vem hon är, även om kommunikationen är något ensidig (eller mer non existant förrutom att du läser mina ord här flera gånger per dag)
Ha nu en underbar kväll och morgondag, det ska jag ha :-) lussefika på sessans skola imorgon!
Kramar och massor av kärlek till er
Kommentarer
Trackback
