Upp som en sol...
och ner likt en fallskärmshoppare utan fungerande skärm...
Ja så skulle man kunna beskriva mitt liv just nu, från att ha känt hur livlusten bara gnistrade och där framtiden sett enbart ljus ut så fick jag ett slag i magen, en knuff ner i leran, en fot som tryckte ner mig till botten igen. Men det är väl helt enkelt så att så fort man känner att saker och ting är på uppgång så kommer alltid något och trycker ner en igen, är nog inte meningen att jag ska vara glad, jag är nog inte menad att leva ett lyckligt liv helt enkelt. Jag kan få andra att bli lyckliga, men när det kommer till min egen lycka så kommer den aldrig. Karma är inte alltid rättvis :-(
Frågan är hur länge jag orkar åka på denna skakiga berg- och dalbana. För det tar verkligen på krafterna att varje gång man ser en ljusnande framtid få på nöten och tryckas ner igen. Det kommer liksom som ett brev på posten varje gång man börjar må bra. Och denna gången var det bildligt ett brev på posten kan man ju säga. För idag när jag kom hem fann jag i brevlådan en kallelse till förhör från polismyndigheten.
Det har inte gått en dag utan att jag bearbetat det som hände i mitt huvud och ångrat det jag gjorde djupare än vad man kan föreställa sig. Jag hade ju sannerligen inget ont uppsåt, skulle jag aldrig ha, inte ens om du satte en pistol mot min tinning skulle jag kunna göra någon illa. Det enda jag, eller mina inre demoner, ville veta var om allting var en illusion eller inte. Det var allt, innan jag gav mig allt för mycket hän och öppnade mitt inre och lämnade mig sårbar.
Att det är helt sjukt, svar ja, det säger jag inte emot, men att det var menat att göra någon illa? Oh nej, mer än möjligen mig själv då... Jag hade väl hoppats på att det hela skulle dragits tillbaks, att personen i fråga kanske förstod att jag aldrig menade att såra eller skrämma någon. Och det kändes som att så var fallet när det aldrig dök upp något i brevlådan...fram till nu...
Nu vet jag varken ut eller in, all den livsglädje jag känt fylla mig de senaste dagarna forsar ur mig som från ett öppet sår, som om någon slitit upp livsgnistans pulsåder ser jag bara hur energin och orken försvinner, och hur jag själva bara vill försvinna, för det kanske är det som blir bäst i slutändan?
Sköt om er där ute, och glöm inte kramandet!
Kraaaaam
Ja så skulle man kunna beskriva mitt liv just nu, från att ha känt hur livlusten bara gnistrade och där framtiden sett enbart ljus ut så fick jag ett slag i magen, en knuff ner i leran, en fot som tryckte ner mig till botten igen. Men det är väl helt enkelt så att så fort man känner att saker och ting är på uppgång så kommer alltid något och trycker ner en igen, är nog inte meningen att jag ska vara glad, jag är nog inte menad att leva ett lyckligt liv helt enkelt. Jag kan få andra att bli lyckliga, men när det kommer till min egen lycka så kommer den aldrig. Karma är inte alltid rättvis :-(
Frågan är hur länge jag orkar åka på denna skakiga berg- och dalbana. För det tar verkligen på krafterna att varje gång man ser en ljusnande framtid få på nöten och tryckas ner igen. Det kommer liksom som ett brev på posten varje gång man börjar må bra. Och denna gången var det bildligt ett brev på posten kan man ju säga. För idag när jag kom hem fann jag i brevlådan en kallelse till förhör från polismyndigheten.
Det har inte gått en dag utan att jag bearbetat det som hände i mitt huvud och ångrat det jag gjorde djupare än vad man kan föreställa sig. Jag hade ju sannerligen inget ont uppsåt, skulle jag aldrig ha, inte ens om du satte en pistol mot min tinning skulle jag kunna göra någon illa. Det enda jag, eller mina inre demoner, ville veta var om allting var en illusion eller inte. Det var allt, innan jag gav mig allt för mycket hän och öppnade mitt inre och lämnade mig sårbar.
Att det är helt sjukt, svar ja, det säger jag inte emot, men att det var menat att göra någon illa? Oh nej, mer än möjligen mig själv då... Jag hade väl hoppats på att det hela skulle dragits tillbaks, att personen i fråga kanske förstod att jag aldrig menade att såra eller skrämma någon. Och det kändes som att så var fallet när det aldrig dök upp något i brevlådan...fram till nu...
Nu vet jag varken ut eller in, all den livsglädje jag känt fylla mig de senaste dagarna forsar ur mig som från ett öppet sår, som om någon slitit upp livsgnistans pulsåder ser jag bara hur energin och orken försvinner, och hur jag själva bara vill försvinna, för det kanske är det som blir bäst i slutändan?
Sköt om er där ute, och glöm inte kramandet!
Kraaaaam
Kommentarer
Trackback
