minwirus

Vänner är bra till mycket, de finns där när man som bäst behöver det. Jag har väl egentligen inte riktigt haft någon som jag själv kunnat anförtro mig till, utan har istället valt att bearbeta allting inom mig själv. Vet inte om det handlat om rädsla eller om det helt enkelt har varit som ett slags automatiskt skydd.

Jag har däremot alltid funnits där när mina vänner haft problem eller då de behövt prata med någon. Det är sån jag är, en god lyssnare som med mitt ganska brokiga liv skaffat så mycket erfarenhet att jag kunnat vägleda dem igenom vilka kriser eller funderingar de än haft. Jag har aldrig riktigt begärt något tillbaks mer än att se deras lycka och deras välmående. Sånt får mig att må bra, att kunna stötta en medmänniska så att de får det bättre, eller ge dem de stöd de kanske behöver.

I försomras fick jag kontakt med en tjej som hade det ganska kämpigt i sitt förhållande. Trots att förhållandet var ganska nytt så var det ganska fullt av problem. Problem som hon ganska mycket tog på sig själv. Jag kände dock igen en hel del av det beteende som hennes kille hade. Kunde ganska tidigt härleda dem till brist på självförtroende och till en följd av det ett lättare alkoholmissbruk. Inte så långt så jag skulle kalla det alkoholism, men problemen de hade i sitt förhållande hade helt klart den gemensamma faktorn att det blossade upp i samband med alkoholintag eller dagen efter.

Jag fanns där hela tiden som ett stöd för henne, talade om för henne vad som var rätt och vad som var fel och att hon inte skulle behöva ta emot det som hon gjorde. Ett förhållande ska inte vara på det sättet, och särskilt inte efter en så kort tid. Hur som helst så gav jag henne lite små uppgifter om saker hon skulle bekräfta och varje sak jag sa stämde på pricken in. Det slutade med att hon sa till honom att nu fick det vara nog. Hon fann sig inte längre i att bli behandlad som hon blev. Så en kväll så avslutade hon det hela genom att berätta precis allt det jag gjort klart för henne som var fel. Sedan gick de skilda vägar.

En dryg månad senare när de, eller framför allt han fått distans till det hela hade även han insett att allt det jag sagt till henne faktiskt stämde så bra. Så han sökte hjälp, och fick den, och de hittade tillbaks till varandra och är idag hur lyckliga som helst.

På nyårsaftonen fick jag ett sms från henne, hon önskade mig ett gott nytt år och skrev samtidigt att det bästa som hände under 2011 var att jag fanns där som stöd och rådgivare. För det gav hennes liv en mening och hon är nu lyckligare än någonsin. Sånt värmer verkligen en sån som mig.

Hon vill inte att jag ska vara ensam, även om jag själv sagt att jag reder mig ganska bra ändå så har hon nu gått och ordnat en blinddate med någon tjej som hon tror skulle passa otroligt bra ihop med mig. Så imorgon ska jag på blinddate, eller ja, det blir ju senare idag till och med. Men alltså hur gör man på en blinddate? känns ju så påpresst på något vis. Men men, får ta det för vad det är och vara mig själv helt enkelt. Vem vet, kanske är en toppentjej hon hittat? Det får bli som det blir, jag gör som jag alltid gjort och tar det som det kommer. Men det blir nog den första blinddaten jag går på, så lite spännande är det ju :-)

Ha en underbar helg!