minwirus

Vilken härligt lugn och skön kväll jag haft, om man ska tolka diverse statusuppdateringar på facebook så verkar det ha varit nån idrottsgala på tv idag. Själv har jag helt ignorerat det och istället myst ner mig i soffan och haft ett litet sentimentalt avbrott för mig själv. Tillsammans med ett paket GB glass - Nogger har jag tittat på gamla filmer med kärlekstema som gemensam faktor. Först satt jag och småmyste för mig själv framför Love Actually, för att sedan följa upp detta med den underbara Så som i himmelen.

- När man tycker om någon, hur vet man att man älskar den?
- Man blir glad när man ser den.
- Och mer..
- Man tänker på den.
- Och mer..
- När man älskar nån är man lycklig ihop med den.

Det är ju bara så träffande så man kan inte annat än grina dessa glädjetårar. Äkta kärlek när den är som allra bäst, att känna lycka tillsammans med någon. Att bli glad av att vakna upp med personen vid sin sida, liksom att somna med henne tätt intill. Att sakna och tänka på personen när man är isär men ändå känna hur värmen inom en sprider sig av blotta tanken på personen.

Det är så jag vill känna, det är den känslan jag gått och väntat på mer eller mindre hela livet, eller åtminstone sen den dagen i min ungdom då jag såg min första riktigt starka kärleksfilm Ghost. Jag tror jag var runt 16 år när denna filmen kom och det var den första smaken på äkta kärlek som jag fick. Som jag grät första gången jag såg den, så fin och underbar känsla det var i den filmen. Där blev jag kär i kärleken, och har sen den dagen letat efter den äkta kärleken.

Med facit i hand kan man väl inte säga att jag varit särskilt lyckosam. På något vis har jag lyckats dra fel personer nära mig. Personer som valt att utnyttja min snällhet, min önskan om att alltid finnas där och göra det bästa som bara går. Personer som satt i system att kontrollera mig genom att veta hur jag reagerat när någon i min närhet inte varit nöjd med något. Jag har träffat personer som inte älskat mig för den jag är, utan som har utnyttjat det faktum att jag är den jag är. En person med alldeles för mycket känslor om lycka och kärlek, som skulle göra vad som helst för att göra de i min närhet lyckliga. För att detta på något sätt gjort mig lycklig. Jag kan gråta av lycka när jag ser en annan människa skina upp i glädje. Har jag lyckats med det gråter jag varje gång. Men det är sån jag är.

Jag var skrämmande nära att hitta den rätte, jag kunde nästan smaka på känslan. För en gångs skull kände jag lycka, det var jag som som blev glad när jag tänkte på henne, det var jag som saknade henne när hon var borta. En situation som jag hela livet gått och förberett mig på, men som jag inte riktigt var förberedd på. Jag ville ge och ge och ge, men för första gången i mitt liv sökte jag även bekräftelse tillbaks, något slags kvitto på att känslan var besvarad. Precis de kvitton som jag själv gett bort genom åren, jag sökte något som kunde visa mig att jag var inte ensam om känslan. I början fick jag det, gång på gång bekräftade vi att det fanns något där. Det kändes bra, det kändes helt fantastiskt bra. För första gången i mitt liv såg jag världen med ljusa färger överallt, jag var lycklig, jag mådde bra och det syntes på mig. Folk i min närhet märkte det, även folk jag inte träffat på länge märkte det. Jag själv kände det som en enda stor explosion av känslor som jag drömt om sedan jag var sexton år gammal.

Hon är borta nu, vill inte veta av mig längre, vill inte ha kontakt med mig alls. Vilket jag respekterar fullt ut. Jag gjorde bort mig, gjorde något dumt. Jag försvarar inte det jag gjorde, jag vet att det var fel. Men avsaknaden av dessa små bekräftelser i kombination med att jag helt och hållet sänkt ner mina skyddvallar inombords gjorde mig osäker. Osäker på mig själv, osäker på om jag dög till, osäker på om hon verkligen kände något för mig. Detta gjorde mig så svag, så när den där knasiga jäkla kommentaren dök upp på facebook så försvann jag ur mig själv och lät nå jäkla demoner från mitt förflutna ta kontroll över mig som person. Jag hatar det, kommer alltid att hata det. Kommer alltid att förbanna mig själv för detta. Det kommer jag aldrig över.

Jag smakade på lyckan, den smakade så gott! Jag mådde så otroligt bra, jag kunde äntligen vara mig själv och hade hittat en jämnlike, en själsfrände. För första gången kände jag hur Karma gav igen till mig efter allt jag gett bort. För första gången log solen och månen ikapp när jag promenerade fram på gatorna. Jag saknar den tiden så mycket så jag skulle verkligen göra vad som helst för att få den tillbaks. If i could turn back time....

Jag älskar kärleken! Det finaste som finns!