minwirus

Ibland önskar jag faktiskt att det fanns en av/på-knapp i skallen, tänk va praktiskt det skulle vara vissa stunder. Nu säger jag inte att det är fel att bearbeta de tankar och funderingar som dyker upp, tvärtom. Men risken är att man som jag inatt hamnar i en slags evighetsloop där samma tankar kommer upp gång på gång på gång. Och där man aldrigt riktigt kommer till någon lösning. När man fastnat i en sån loop, då hade det varit otroligt praktiskt att kunna stänga av. För man kommer helt enkelt inte vidare.

Inatt handlade det mycket om varför jag är så fruktansvärt mjäkig och snäll mot vissa personer. Som inte alls behandlar mig lika bra. Det handlar om mamman till min dotter. Hon gjorde saker när vi bodde ihop som jag inte reflekterade så mycket över just då, men som nu kommer och biter mig där bak. Då hon själv hade betalningsanmärkningar beställde hon saker i mitt namn. Vi bodde ju på samma adress och hon kunde ju mitt personnummer. Så då var det skrämmande lätt för henne att skaffa konto för avbetalning utan mitt medtyckande. Det handlade mestadels om hårvårdsprodukter och hästartiklar.

När vi separerade gjorde jag klart för henne att detta får du faktiskt betala själv för jag tänker inte betala för dina saker. Något hon gick med på och såg som en självklarhet. Detta fungerade i ungefär 2 månader. Sedan slutade hon betala, men hon sa aldrig något till mig om det. Så när jag helt plötsligt fick hem två brev från kronofogden gällande skulder från dessa två företag så blev jag riktigt paff. Jag frågade henne varför hon inte betalat och fick till svar att "jag hade inte råd" men att säga nåt om det till mig hade hon inte haft en tanke på.

Så jag tog kontakt med företagen och gjorde upp nya avbetalningsplaner och de drog tillbaks sina krav från fogden. Jag lämnade återigen ut betalningsuppgifter till exet som lovade att betala, denna gången betalade hon en månad sedan struntade hon i det. Återigen fick jag hem brev från fogden och återigen fick jag tjata mig till nya avbetalningsplaner. Vilket började redan där bli lite svårare då de undrade vad jag egentligen höll på med. Det gick ytterligare nån månad innan jag återigen fick hem dessa jävla brev och nu började jag bli riktigt irriterad. Jag sa åt henne att nu får du fan se till att ordna detta. Kolla med dina vänner eller släkt och se om du inte kan låna pengar av dem så du kan lösa skulderna. För det handlar inte om några jättesummor utan totalt kanske sextontusen.

Jag låg på om detta ganska hårt och hon sa att hon hade kollat med alla, inklusive sin mamma. Men att det inte funkade. Jag pratade med hennes mamma i förra veckan och hon hade INTE pratat med henne, så inte nog med att hon sätter mig på pottkanten, dessutom ljuger hon mig rakt upp i ansiktet. Man tycker hon borde veta bättre, det är inte bara mig det drabbar, utan detta går även ut över hennes egna dotter, men det skiter hon fullständigt i vad det verkar. Fast å andra sidan verkar hon inte särskilt intresserad av sin dotter heller då hon knappt vill träffa henne längre.

Så är det ju, jag har min dotter på heltid, trots detta är det hon som tar hand om barnbidraget, jag har inte begärt något underhåll för att jag är för mjökig? ja det är väl det jag är... men inatt har jag suttit och tittat och läst om alla regler som finns, och om hon behandlar mig så jäkla illa varför ska jag då strunta i att begära underhåll? näe just det, så nu funderar jag på hur jag ska vidare med det hela. Men klart är ju jag måste sätta hårt mot hårt.

Jag har alltid haft den inställningen att vara snäll mot alla, inklusive mina fiender. Men för första gången i livet känner jag att nu har det gått för långt. Hon har satt sin sista potatis den saken är klar. Jag är så jäkla less på henne så jag skulle kunna spy på henne.....

Utöver den sömnlösa natten så har helgen varit okej, jag var på blind date i lördags. Tjejen var jättesöt och supertrevlig. Men jag vet inte alls vad jag ska tycka och tänka, hon verkar dock väldigt intresserad av mig. Men vi får la se, känns inte som en tjej jag kan dela allt med. Och då jag sedan i höstas VET att jag kan känna denna känslan så är det nog inte rätt. Men som sagt jättefin och trevlig iallafall. Jag får klura på det ett tag för att koma fram till vad jag ska göra, vill ju inte ge henne en massa falska förhoppningar heller.

Usch det e mycket nu känner jag, hur var det nu jag sa? en av/på-knapp på hjärnan, snälla ge mig en sån nu. Skulle behöva lite frid i mina tankar. Jag är dock evigt tacksam över min underbara dotter, för sålänge hon är vaken och jag är med henne så slipper jag alla gnagande tankar. Då tar kärleken och lyckan över helt. Hon är bara så jäkla bäst min tjej, älskar henne mer än något annat <3