minwirus

Tänk va hjärnan är bra på att spinna iväg just på kvällskvisten när man just lagt sig för att sova. Kanske är det just för att den inte har något annat att hålla reda på just då som den får fritt utrymme att fladdra iväg och bearbeta intryck och känslor?

Ligger just nu och knappar på mobilen för att få iväg detta, för sova verkar jag inte riktigt kunna göra. Har för mycket tankar och för mycket funderingar. Ligger och funderar över val man gjort här i livet och vilka konsekvenser de för med sig, men ligger även och tänker på hur känslolivet rör sig likt en sinusformad kurva.

Det är snart ett år sedan jag träffade på den finaste människan jag mött i mitt liv. Hon hade så mycket inre kvalitéer som fick mig alldeles knäsvag. Lite grann kändes det nästan som att titta in i sin egen själs spegel. Det här uttrycket om att alla har en själsfrände kände plötsligt som att det var på riktigt. Det kändes stort och det fyllde mig med mer värme än vad jag ens kunnat föreställa mig.

Jag gav mig för mycket hän, så här i efterhand är det lätt att erkänna det. Men jag kan konstatera att jag lät känslorna ta kontroll över förnuftet. Jag öppnade dörrar och skyddsbarriärer inom mig utan att ens tänka mig för. Men just då kändes det så rätt, hon var ju så rätt på alla sätt. Men jag borde vetat bättre, jag borde vetat att långt där inne i mig fanns vilande demoner från tidigare svek. Och att dessa skulle hitta ur när jag öppnade dörrarna på vid gavel. Men hjärtat lyssnade inte på förnuftet utan rusade på som aldrig förr.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok, särskilt för mig som det senaste året tagit en resa MOT de demoner jag haft inom mig. Jag har under alla år varit expert på att gömma undan känslor av svek inom mig. Istället för att prata om dem och bearbeta dem på det sättet så stängde jag bara in dem, i mig själv. Det är något av det värsta du kan göra. Idag vet jag ju det, idag har jag bekämpat dem. Det är mycket därför jag kvällar som denna inser hur lätt det är att vara efterklok, tänk om jag bara...

Om vi går tillbaks till vad jag skrev om att känslolivet rör sig i en sinuskurva, eller man skulle även kunna säga som bergstoppar och dalar. Men sinuskurvan utgår alltid från noll så som matematiker känns det logiskt att härleda till den. När man bygger upp känslor så bygger man upp en positiv våg, allt känns hur bra som helst och livet känns riktigt bra. Men så händer något som vänder allt upp och ner. Och det som då sker är att allt det positiva vänds till en negativ kurva. Hur långt ner denna kurva sträcker sig är direkt proportionell med hur mycket positiv energi du lagt ner när kurvan var positiv. Lika hög som kurvan var när det var som bäst, lika djup är den när något händer och vänder den.

Kan nog låta lite flummigt, är svårt att riktigt förklara. Men ju mer energi du skjutit in, desto tyngre blir perioden då något går fel. För knappt ett år sedan peakade min kurva så högt som den aldrig nått innan, känslorna flödade som aldrig förr. Men så kom bakslaget och jag föll djupt djupt ner, lika djupt som jag innan hade högt.

Nu har det ändå gått en tid och jag har lyckats bearbeta det som fick allt att explodera. Så idag mår jag ju bra, om än är jag nog än mer försiktig och förnuftig när det gäller att släppa in någon nära inpå livet. Det har varit en ganska lång och framför allt tuff, men jag har haft ett fantastiskt stöd av min dotter, eller av hennes kärlek till mig. Det är något jag kunnat luta mig mot när det känts som jobbigast.

Hmm att skriva blogginlägg på mobilen är inte det lättaste när man vill skriva massor...

I alla fall, efter det som hände så har jag försökt få henne att acceptera min innersta ursäkt, men aldrig riktigt fått någon respons på det. I min iver att få bekräftelse på om ursäkten godtogs eller inte så försökte jag helt klart för mycket. Men sen den dagen hon meddelade att hon inte ville ha kontakt med mig mer har jag heller inte kontaktat henne. Det var det raka beskedet jag behövde helt enkelt.

Innerst inne hoppas jag att jag någon dag blir förlåten, eller inte förlåten men iaf att ursäkten godtas. För även om hon gått vidare med sitt kärleksliv så fanns där ett kraftigt frö till en djup och nära vänskap som jag hoppas vi tillsammans kan låta gro. Så jag hoppas att hon en vacker dag tar kontakt med mig igen, jag vågar inte kontakta henne av respekt för att hon bad mig sluta kontakta henne. Men vem vet en vacker dag kanske våra vägar möts igen. Med tanke på hur parallellt de gått för oss fram till idag så är det väl ingen omöjlighet.

Nu ska jag sluta surra, önskar er en god natt, älskar er alla!

Kramar