minwirus

Okej, jag är inte 20 år längre, jag är inte 20 år längre, jag är inte 20 år längre!! måste försöka intala mig detta inför framtiden och inte alls låta bli att stretcha efter att ha idrottat intensivt. Igår kunde jag ju knappt röra mig, och idag ska vi inte tala om hur det känns, herrrrrrrrregud som B Ranelid hade sagt. Att sitta/ligga still går väl an, till vis del även att gå rakt, uppför trappor gör ont, men värst av allt är nedför trappor, för just nedgång för trappor gå så infernaliskt ont så hela kroppen nästan viker sig. Jag önskar jag var en av de alla som sett mig traska upp och ner för trapporna idag för det lär ha varit en tämligen komisk, kanske till och med lite medlidande syn. Jag måste ha sett ut som någon opererat in två stålpinnar i benen eller nåt :-)

 

Men men, det är ju skönt att veta att man lever eller? Jo det är klart, träningsvärk är ju en bra värk som faktiskt visar att du verkligen jobbat hårt, och den går ju faktiskt att lindra med både linement och heta bad. Värre är väl en annan sorts värk, nämligen hjärtevärk. Den går inte att lindra med vare sig heta bad eller linement, den finns där inne mest hela tiden och stundtals gör den mer ont än vad någon träningsvärk ens kommer i närheten av. Jag mår fortfarande extremt dåligt över att jag lyckades skrämma iväg den person som faktiskt fick mig att uppleva äkta kärlek för första gången i mitt liv. Den person som kunde få hela mig att skina upp i ett av jordens största leende bara av att skriva hej. Personen som fyllde mig med en slags värme och längtan som jag aldrig någonsin upplevt förrut. Det gör så obeskrivligt ont och saknaden efter henne finns där mer eller mindre varenda dag. Vissa dagar är den starkare och andra lite mindre, men saknaden finns alltid där och kommer nog aldrig att försvinna. Ej heller den ångest över vad jag gjorde så att hon stötte bort mig. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv och kommer antagligen aldrig bli förlåten av henne heller.

Men samtidigt är jag glad över ATT jag faktiskt fick träffa henne, för hon gav mig så mycket, gav mig tro på livet och tro på kärleken, den äkta kärleken, och för det är jag evigt tacksam.

Jag tror jag ska ta och hoppa ner just i ett varmt bad nu dock, se om inte detta kan lindra den ena av mina värkar, nämligen träningsvärken. Den andra kommer jag få leva med till jag dör. Men jag bär med mig de fina minnena, de fina stunderna och suger åt mig av dem. Tack snälla du för att du gav mig dessa.

Ha det superfint därute nu, och massor av kärlek till er alla!

Kramar