Drömmar och mål
Alla har väl någon gång suttit nerkrypen i soffan och bara låtit tankarna sväva iväg. Eller kanske ännu mer ofta legat sömnlös på natten, fast i sina funderingar på framtiden och vad man vill få ut av denna. Så även jag, massor av gånger. Jag har kommit fram till att det är oftast under nätterna jag kläcker mina klokaste ideer och tankar. Dessvärre glömmer jag allt som oftast att skriva ner dem så när morgonen gryr finns bara fragment kvar. Fragment som gör en lite smått irriterad för man VET innerst inne att det var något riktigt bra man tänkte ut innan sömnen tog tag i en.
Men vad gäller drömmar och mål med livet så har jag nog funderat på dem så mycket så de sitter numera i ryggmärgen. Väck mig klockan halv fyra på natten och jag rabblar upp mina drömmars livsmål som flytande vatten.
Vad drömmer då jag om? Som säkert de allra flesta drömmer om så drömmer även jag om att hitta den äkta kärleken såklart. Att hitta den person man vill tillbringa resten av sitt liv tillsammans med. Någon som man vaknar upp bredvid varje dag och bara ler. Finns det något mysigare än att se två riktigt gamla människor visa stark kärlek till varandra? Efter att ha levt ihop under nästan ett halv sekel. Jag tycker det är underbart! När man träffar så rätt så känns varje dag som en nyförälskelse, när man går och lägger sig på kvällen längtar man redan till nästa dag. Sånt tycker jag är så jäkla mysigt. En del kanske säger att du hittar aldrig denna personen. Men då säger jag, det gör jag visst, varför skulle jag inte göra det? Jag har träffat många äldre som levt ihop med sina respektive under en herrans massa år, och varje dag har varit fylld av kärlek.
Jag minns särskilt ett möte med en tant som jag träffade mycket som liten. Hon och hennes gubbe hade levt ihop i sextio år lite drygt. Mellan dem var det alltid skratt och fina känslor. Nyfiken som jag var som liten så frågade jag en gång hur man gjorde för att bevara denna kärlek under en så lång tid utan att den mattas av. Hennes svar tycktes lika självklart som amen i kyrkan. Hon sa att de aldrig någonsin gått och lagt sig som ovänner. Hade varit oense om något hade de alltid diskuterat klart frågan och försonats innan de gått och lagt sig. Och det är väl klart att gör man på det viset så vaknar man aldrig som ovänner och dagarna börjar alltid med ett leende. Jag tror just detta möte och även andra möten med denna kloka tant formade mig lite till den jag är idag. Jag är inte konflikträdd, men jag ogillar att tjafsa om småsaker. Det finns inget som suger så mycket energi som att gå omkring och vara irriterad över någon bagatell. Näe, då är jag bra mkt hellre glad, glädje gör så vi lever längre, det är jag helt övertygad om.
Nu blev det väldigt djupt om just den framtidsdrömmen, att finna den sanna kärleken. Men mycket av det som hände mig som liten har format mig till den jag är idag. Även om jag inte haft den lättaste uppväxt så har den iallafall givit mig verktyg som jag haft stor nytta av i mitt vuxenliv. Omtanke, respekt och kärlek är tre av dessa verktyg.
Nu blev det väldigt djupt om just den framtidsdrömmen, att finna den sanna kärleken. Men mycket av det som hände mig som liten har format mig till den jag är idag. Även om jag inte haft den lättaste uppväxt så har den iallafall givit mig verktyg som jag haft stor nytta av i mitt vuxenliv. Omtanke, respekt och kärlek är tre av dessa verktyg.
Om man tittar på rent konkreta mål då? Ja, jag har alltid drömt om att ha ett stort hus ute på landet. Med en stor gräsmatta där ungarna kan springa omkring barfota och leka i solen. Gärna en hel del fruktträd också då dessa blir fantastiskt vackra när de blommar, plus att frukten är god. I en glänta på tomten har jag gärna lite tätare träd där jag kan spänna upp en hängmatta där man kan ligga i skuggan och titta på när barnen springer omkring.
Till detta hus skulle jag inte alls ha något emot att ha en liten ladugård där katterna kan härja fritt på sin jakt efter möss och annat bus. Gärna lite smådjur överlag där med. Jag tror detta mål grundar sig lite grann på hur jag växte upp. Jag växte nämligen upp på en liten ort som låg ungefär en mil från närmaste större stad. Angränsande till våran tomt fanns en stor kohage och odlade fält. Varje sommarmorgon när man klev ut i morgonrocken för att hämta in morgontidningen möttes man av de ursöta kossorna som följde ens steg med stort intresse. Det var otroligt mysigt. Under sommarloven hängde jag dessutom väldigt mycket uppe vid ladugården där kossorna hörde hemma. Jag hjälpte till så ofta jag kunde med både sådd och kanske det bästa av allt, höintagning. Doften av hö är något jag kan känna än idag om jag bara sluter ögonen och blundar, så mycket sommar för mig det.
Den lilla ladugården får gärna ha ett litet stall med, inte för att jag själv kan rida men jag kan lära mig, och min dotter älskar hästar. Att lära sig rida och ta långa skogspromenader med de man älskar en sen sommarkväll tycker jag verkar hur mysigt som helst. Bara plocka med sig en matsäck och slå sig ner vid något vattendrag och fika medans solen går ner över horisonten, hur mysigt låter inte det?
Till detta hus skulle jag inte alls ha något emot att ha en liten ladugård där katterna kan härja fritt på sin jakt efter möss och annat bus. Gärna lite smådjur överlag där med. Jag tror detta mål grundar sig lite grann på hur jag växte upp. Jag växte nämligen upp på en liten ort som låg ungefär en mil från närmaste större stad. Angränsande till våran tomt fanns en stor kohage och odlade fält. Varje sommarmorgon när man klev ut i morgonrocken för att hämta in morgontidningen möttes man av de ursöta kossorna som följde ens steg med stort intresse. Det var otroligt mysigt. Under sommarloven hängde jag dessutom väldigt mycket uppe vid ladugården där kossorna hörde hemma. Jag hjälpte till så ofta jag kunde med både sådd och kanske det bästa av allt, höintagning. Doften av hö är något jag kan känna än idag om jag bara sluter ögonen och blundar, så mycket sommar för mig det.
Den lilla ladugården får gärna ha ett litet stall med, inte för att jag själv kan rida men jag kan lära mig, och min dotter älskar hästar. Att lära sig rida och ta långa skogspromenader med de man älskar en sen sommarkväll tycker jag verkar hur mysigt som helst. Bara plocka med sig en matsäck och slå sig ner vid något vattendrag och fika medans solen går ner över horisonten, hur mysigt låter inte det?
Innan detta inlägg rinner iväg och blir en längre novell så ska jag runda av nu :) Det känns alltid skönt att få skriva ur sig saker som snurrar runt i sin skalle. En vacker dag kanske jag tittar tillbaks på vad jag skrivit och ler. Ler av tanken på att det jag en gång i tiden fantiserade om nu var verklighet. Att jag vid ålderns höst sitter där i min hammock på verandan med min käresta bredvid, hållandes min hand. Och hur vi tittar ut över tomten och ser hur våra barnbarn springer och leker kull med varandra, är inte det en dröm att sträva efter så säg :)
Jag är hel
Åh va skönt det känns, att vara hel igen och stå på ruta ett.
Allt som skett senaste tiden har egentligen varit en enda stor eskalering av saker som kanske inte borde eskalerat som de gjorde. Men för att sammanfatta det hela så träffade jag en jättefin tjej för inte alls längesedan. Det som var så speciellt med henne var att hon mer eller mindre kunde vara min dubbelgångare, själsfrände... Vi pratade ganska mycket i början, och började jag berätta om en episod i mitt förflytna kunde hon avsluta berättelsen från en likadan episod i hennes liv.
Sådär höll det på, vi var nog båda lite fartblinda i början, första mötena kändes hur bra som helst och det kittlade sådär skönt i både hjärta och mage. Tankar som svävar iväg och att man liksom bara går omkring och är tokigt glad och liksom bubblig.
Det gick så fort fram så efter några dagar så drog hon i bromsen, men jag hängde inte riktigt med i den manövern utan fortsatte i samma fart som vi hade i början. Och när jag inte fick respons utan allt oftare bara möttes av tystnad förvandlades bubblandet i magen till något mer fast, en stor klump som inte alls var lika behaglig. Jag ville ju inte rusa in i något, men jag ville ju prata med henne så mycket jag bara kom åt för att lära känna henne mer.
Men med facit i hand så vart jag fartblind i början där vi triggade varandra ganska mycket, så till den milda grad att jag helt missade inbromsningen och fort raka vägen av banan. Men idag fick jag iallafall allting förklarat, och det var ju som jag själv trodde att hon upplevde att det gick på tok för fort fram. Hon trodde jag ville kasta mig in i ett förhållande direkt men det vill jag ju egentligen inte alls, jag vill ju lära känna henne innan någon slags status av att vara tillsammans kan inträffa.
Nåväl, vi har iallafall tagit det beslutet att vi ska fortsätta vara vänner, lära känna varandra bättre och sedan ta det som det kommer. Som jag sa till henne så har vi inget att förlora på det, det är en win-win situation. Antingen har vi skaffat oss vänner för livet, vänner som verkligen förstår hur vi tänker då vi har så lika erfarenheter. Bara det är ju helt unikt. Eller så kommer vänskapen med tiden övergå till något djupare och även där tror jag det finns en hel del lycka, trygghet och en ljus framtid ihop.
Men det är så skönt att vara tillbaks där allting började, och vara på samma tåg som henne, och ta denna resan tillsammans och inte rusa händelserna i förväg =)
Allt som skett senaste tiden har egentligen varit en enda stor eskalering av saker som kanske inte borde eskalerat som de gjorde. Men för att sammanfatta det hela så träffade jag en jättefin tjej för inte alls längesedan. Det som var så speciellt med henne var att hon mer eller mindre kunde vara min dubbelgångare, själsfrände... Vi pratade ganska mycket i början, och började jag berätta om en episod i mitt förflytna kunde hon avsluta berättelsen från en likadan episod i hennes liv.
Sådär höll det på, vi var nog båda lite fartblinda i början, första mötena kändes hur bra som helst och det kittlade sådär skönt i både hjärta och mage. Tankar som svävar iväg och att man liksom bara går omkring och är tokigt glad och liksom bubblig.
Det gick så fort fram så efter några dagar så drog hon i bromsen, men jag hängde inte riktigt med i den manövern utan fortsatte i samma fart som vi hade i början. Och när jag inte fick respons utan allt oftare bara möttes av tystnad förvandlades bubblandet i magen till något mer fast, en stor klump som inte alls var lika behaglig. Jag ville ju inte rusa in i något, men jag ville ju prata med henne så mycket jag bara kom åt för att lära känna henne mer.
Men med facit i hand så vart jag fartblind i början där vi triggade varandra ganska mycket, så till den milda grad att jag helt missade inbromsningen och fort raka vägen av banan. Men idag fick jag iallafall allting förklarat, och det var ju som jag själv trodde att hon upplevde att det gick på tok för fort fram. Hon trodde jag ville kasta mig in i ett förhållande direkt men det vill jag ju egentligen inte alls, jag vill ju lära känna henne innan någon slags status av att vara tillsammans kan inträffa.
Nåväl, vi har iallafall tagit det beslutet att vi ska fortsätta vara vänner, lära känna varandra bättre och sedan ta det som det kommer. Som jag sa till henne så har vi inget att förlora på det, det är en win-win situation. Antingen har vi skaffat oss vänner för livet, vänner som verkligen förstår hur vi tänker då vi har så lika erfarenheter. Bara det är ju helt unikt. Eller så kommer vänskapen med tiden övergå till något djupare och även där tror jag det finns en hel del lycka, trygghet och en ljus framtid ihop.
Men det är så skönt att vara tillbaks där allting började, och vara på samma tåg som henne, och ta denna resan tillsammans och inte rusa händelserna i förväg =)
Maktlösheten äter upp mig innifrån
Jag står maktlös vid ett av livets alla vägskäl. Nog för att jag passerat många vägskäl under mitt brokiga liv men just detta är speciellt.
Två vägar, två val...
Ena vägen leder mig förbi detta vägskäl och för mig vidare in på livets stig där jag vandrar planlöst och utan egentliga mål. Där dagen ser likadan ut idag som imorgon.
Den andra vägen leder mig in mot mina drömmars livsmål, mot den absoluta lycka jag drömt om ända sedan jag var liten och började utveckla mina känslor. Det är drömmarnas stig som jag aldrig trodde mig kunna finna.
Ett lätt val kan tyckas, men så lätt är det dessvärre inte...
Drömmarnas stig, det absolut självklara valet vid denna korsning har ett stort MEN ingraverat på sin skylt. Skylten läser men denna stig kan du icke vandra ensam, ty ensam på denna stig kommer ditt hjärta att förintas och smulas sönder.
Jag vill inget hellre än att hoppa in på denna stig, jag står redan med foten på stigen, MEN jag går fortfarande ensam, redan i detta första steg känner jag hur hjärtat slår snabbare och snabbare, hur tomhet och saknad fyller min kropp och hur tomheten gör sig påmind. Jag känner att jag måste ha henne med mig, utan henne kommer denna stig leda till mitt fördärv.
Så ta med henne då? Ja hade allting bestått av så enkla ställningstaganden där allt man behövde göra var att svara ja eller nej och sedan kliva vidare så hade ju saken varit klar redan. Då bägge innerst inne vet om att detta är rätt väg att vandra. MEN, återigen detta men... Det lurar en tredje part vid detta vägal.. hennes förflutna. Och trots att detta förflutna har ärrat henne under många år har hon svårt att riktigt släppa taget.
Så här står jag nu, med ena foten på lyckans stig och väntar på att hon ska sträcka ut sin hand emot min, att vi tillsammans ska vandra ner längs lyckans stig och känna hur livet fyller oss med glädje, lycka, trygghet och kärlek. Och under tiden jag väntar i min ensamhet känner jag hur stigen sakta börjar äta upp mig innifrån och ut.
Men innerst inne hoppas jag att hon snart hittar rätt, och att jag snart hör henne ropa mitt namn, och hur jag vänder mig om och ser henne komma springande mot mig, leendes, skrattandes och med en utstrålning som skulle kunna blända vem som helst. Och hur hon slutligen sträcker sig mot min hand och greppar den ömt, så vi tillsammans kan vandra mot lyckan....
Två vägar, två val...
Ena vägen leder mig förbi detta vägskäl och för mig vidare in på livets stig där jag vandrar planlöst och utan egentliga mål. Där dagen ser likadan ut idag som imorgon.
Den andra vägen leder mig in mot mina drömmars livsmål, mot den absoluta lycka jag drömt om ända sedan jag var liten och började utveckla mina känslor. Det är drömmarnas stig som jag aldrig trodde mig kunna finna.
Ett lätt val kan tyckas, men så lätt är det dessvärre inte...
Drömmarnas stig, det absolut självklara valet vid denna korsning har ett stort MEN ingraverat på sin skylt. Skylten läser men denna stig kan du icke vandra ensam, ty ensam på denna stig kommer ditt hjärta att förintas och smulas sönder.
Jag vill inget hellre än att hoppa in på denna stig, jag står redan med foten på stigen, MEN jag går fortfarande ensam, redan i detta första steg känner jag hur hjärtat slår snabbare och snabbare, hur tomhet och saknad fyller min kropp och hur tomheten gör sig påmind. Jag känner att jag måste ha henne med mig, utan henne kommer denna stig leda till mitt fördärv.
Så ta med henne då? Ja hade allting bestått av så enkla ställningstaganden där allt man behövde göra var att svara ja eller nej och sedan kliva vidare så hade ju saken varit klar redan. Då bägge innerst inne vet om att detta är rätt väg att vandra. MEN, återigen detta men... Det lurar en tredje part vid detta vägal.. hennes förflutna. Och trots att detta förflutna har ärrat henne under många år har hon svårt att riktigt släppa taget.
Så här står jag nu, med ena foten på lyckans stig och väntar på att hon ska sträcka ut sin hand emot min, att vi tillsammans ska vandra ner längs lyckans stig och känna hur livet fyller oss med glädje, lycka, trygghet och kärlek. Och under tiden jag väntar i min ensamhet känner jag hur stigen sakta börjar äta upp mig innifrån och ut.
Men innerst inne hoppas jag att hon snart hittar rätt, och att jag snart hör henne ropa mitt namn, och hur jag vänder mig om och ser henne komma springande mot mig, leendes, skrattandes och med en utstrålning som skulle kunna blända vem som helst. Och hur hon slutligen sträcker sig mot min hand och greppar den ömt, så vi tillsammans kan vandra mot lyckan....
Känslan av tvåsamhet
Hon satt ensam vid sitt köksbord och tittade ut på världen utanför. Utanför var världen lugn och behaglig, solen spred sitt varma sken på den tomma innergården och allt var lugnt och stilla.
Få kunde nog ana vilken kontrast denna bild var mot den strid som just i detta ögonblick utspelades i hennes hjärna. Vad som på ytan kunde tyckas lugn och tryggt, var i själva verket kaos.
Hon brottades med sina inre känslor likt en simmare som tagit sig vatten över huvudet och befann sig svävandes mellan liv och död. Lite så kändes det inom henne. Hon stod inför ett vägval i livet som inte liknade något annat hon tidigare stött på i sitt liv. Hon befann sig mitt i livet, med två underbara barn vilka hon hade från ett tidigt förhållande. Dessutom hade hon nyss lämnat sin kärlek sedan åtta år tillbaks. Ett förhållande som både glatt henne samt sårat henne djupare än något annat. Det som från början varit så bra, hade halvvägs in förvandlats till en mardröm. Hennes stor kärlek, som hon värderade så högt hade mitt i förhållandet plötsligt börjat träffa andra bakom hennes rygg.
Hon hade tagit sig förbi det första sveket, om än sårad och med hedern kraftigt försvagad så hade de tillsammans gått framåt. Trots att detta svek hade varit både djupt och kränkande hade hon ändå svalt sin stolthet för att försöka bygga upp sitt förtroende för honom igen. För han var trots allt hennes stora kärlek, och han hade ju trots allt många goda sidor som hon fortfarande såg upp till. Det dröjde dock inte särskilt länge innan sveket återigen fanns i hennes liv, återigen hade han gått bakom hennes rygg och hans vita lögner brände likt eld runt hennes ärrade hjärta. Vad var det som var fel tänkte hon gång på gång. Var det hon som inte förstod vad han ville ha? Var det han som helt enkelt var driven av naturen att hela tiden söka nya spänningar? För efter varje snedsteg kom han alltid krypande tillbaks och bedyrade att det skulle aldrig ske igen. Trots att hon sökte, fann hon aldrig svaren, istället lät hon sig förföras av hans löften att det kommer aldrig hända igen, hon ville ju så gärna tro på honom, hela hennes kropp skrek ju efter hans kärlek och vem skulle inte göra vad de kunde för att kämpa för detta?
Åren gick, för varje år som passerade blev hennes hjärta allt mer ärrat och förstört. Trots hans återkommande löften om trohet och kärlek fann hon sig gång på gång sviken. Hans ord och hans löften kändes allt mindre och mindre värda för varje svek som borrade sig djupt in i hennes hjärta.
Till slut var det nog, nu skulle hon sätta ner foten en gång för alltid och det hade slutat med att de hade flyttat isär. Trots detta försökte han gång på gång hitta tillbaks till henne igen, och för varje försök så tändes en liten liten gnista hopp i hennes hjärta om att han kanske hade mognat till slut? Men det var bara illusioner, drömmar om en svunnen tid. Kvar fanns bara ärr och ett förtroende som kändes helt oreparerbart. Hon gav honom trots detta ett antal chanser att visa att han faktiskt menade allvar denna gången, utan att för den sakens skull öppna upp dörren till sitt hjärta och släppa in honom igen. Hon ville se om han trots avstånd till hennes hjärta kunde hålla det han lovade dyrt och heligt. Det visade sig dock att det ännu en gång var tomma ord, trots hans löften om evig trohet och att det är annorlunda denna gången visade han att han fortfarande var samma kille, med samma smygande bakom rygg och samma respektlösa behandling av hennes önskemål.
Nu hade hon dock träffat en ny, spännande kille som till mångt och mycket påminnde henne om sig själv. Själv mötet som sådant hade varit en enda stor aha-upplevelse då hans livserfarenheter på pricken sammanföll med henne. Han verkade trygg i sig själv, han var en fin människa och visade upp ett känsloregister som hon aldrig kunnat drömma om. Han hade själv en dotter från ett tidigare förhållande och den kärlek och omtanke han visade sin dotter fick hennes ärrade hjärta att återigen börja tro på den äkta kärleken.
Ungefär i samma veva som hon började drömma sig bort om en framtid med denna nya, fina och kärleksfulla kille som hon nyss träffat kom det förflutna ikapp henne återigen. Hennes ex började allt oftare söka upp henne och försöka övertyga henne om att han denna gången verkligen hade ändrat sig. Hennes ex hade börjat märka att hon återigen funnit hopp om trohet och kärlek med någon annan. Detta hade fått honom att i ren desperation försöka vinna tillbaks henne. Hon visste inte vilken gång i ordningen detta var men denna gången tycktes han mer intensiv. Om det var så att trots alla svek så kunde hennes ex inte leva med tanken på att någon annan gjorde henne lycklig, något som han själv misslyckats med. Men hon ställdes inför ett samvetskval hon inte unnade någon annan person.
På ena sidan av vågskålen hade hon den kille hon levt ihop med under många år. Nästan ett helt liv fyllt av erfarenheter både av det glada och tråkiga slaget. En kille som hon vigt större delen av sitt vuxna liv tillsammans med. Som hon gråtit över liksom skrattat ihop med. En kille som trots återkommande löften om förändring alltid tycktes falla tillbaks till det svek som sårade henne så djupt.
På andra sidan vågskålen uppenbarade sig vad som egentligen borde vara hennes drömkille, en kille som inte skämdes för att visa sina känslor, en kille som vågade stå för det han sa och vars ärlighet rimmade med hennes. Där fanns en passion och en dröm om ett lyckigt liv. Allt hon någonsin önskat sig hos en man fanns just nu där framför henne, redo att ge allt för hennes lycka. För hennes lycka! Vem hade kunnat tro det, att någon var beredd att göra allt för att just hon skulle bli lycklig? och inte tvärtom att hon själv försökte pussla ihop vardagen så att någon annan skulle vara lycklig.
Den nya killen hade dock ett enda problem, han var inte hennes ex. Innerst inne önskade hon att hon kunde slita ut allt det goda från den nya killen och plantera detta i sitt ex. För trots allt fanns det en gnista hopp om kärlek med den hon levt ihop med under många år. Om han bara kunde vara mer som den nya killen.
Sådär gick hennes tankar, fram och tillbaks, om och om igen. Hon visste varken ut eller in längre. Vem skulle hon välja? Den som sårat henne vid upprepade tillfällen i sitt liv, eller den som lockade med allt hon någonsin drömt om? Det var inget lätt val, ju mer övertygad hon blev om att den nya killen var rätt, desto mer ansträngde sig hennes ex med att vinna henne tilbaks. Mitt i allt detta befann hon sig själv. De tankar som for genom hennes huvud var allt annat än klara och den känslostorm hon stod inför från båda håll fick henne att söka sig djupt in i sig själv.
Vad hon däremot kände var att hon måste komma till ett beslut, för tvekampen dem emellan höll på att slita henne itu inombords. Hon kände att hon var tvungen att snart göra ett val. Det som gjorde det hela så svårt var att hon ju innerst inne inte ville såra någon. Men hur hon än väljer så kommer någon gå sårad därifrån. Ju längre tiden gick desto jobbigare blev det dessutom för henne, hon kände det lite som om något höll på att äta upp henne innifrån. Hon kunde inte ha det såhär längre, ett beslut måste tas och någon måste bli sårad...
Vad tycker du?
Få kunde nog ana vilken kontrast denna bild var mot den strid som just i detta ögonblick utspelades i hennes hjärna. Vad som på ytan kunde tyckas lugn och tryggt, var i själva verket kaos.
Hon brottades med sina inre känslor likt en simmare som tagit sig vatten över huvudet och befann sig svävandes mellan liv och död. Lite så kändes det inom henne. Hon stod inför ett vägval i livet som inte liknade något annat hon tidigare stött på i sitt liv. Hon befann sig mitt i livet, med två underbara barn vilka hon hade från ett tidigt förhållande. Dessutom hade hon nyss lämnat sin kärlek sedan åtta år tillbaks. Ett förhållande som både glatt henne samt sårat henne djupare än något annat. Det som från början varit så bra, hade halvvägs in förvandlats till en mardröm. Hennes stor kärlek, som hon värderade så högt hade mitt i förhållandet plötsligt börjat träffa andra bakom hennes rygg.
Hon hade tagit sig förbi det första sveket, om än sårad och med hedern kraftigt försvagad så hade de tillsammans gått framåt. Trots att detta svek hade varit både djupt och kränkande hade hon ändå svalt sin stolthet för att försöka bygga upp sitt förtroende för honom igen. För han var trots allt hennes stora kärlek, och han hade ju trots allt många goda sidor som hon fortfarande såg upp till. Det dröjde dock inte särskilt länge innan sveket återigen fanns i hennes liv, återigen hade han gått bakom hennes rygg och hans vita lögner brände likt eld runt hennes ärrade hjärta. Vad var det som var fel tänkte hon gång på gång. Var det hon som inte förstod vad han ville ha? Var det han som helt enkelt var driven av naturen att hela tiden söka nya spänningar? För efter varje snedsteg kom han alltid krypande tillbaks och bedyrade att det skulle aldrig ske igen. Trots att hon sökte, fann hon aldrig svaren, istället lät hon sig förföras av hans löften att det kommer aldrig hända igen, hon ville ju så gärna tro på honom, hela hennes kropp skrek ju efter hans kärlek och vem skulle inte göra vad de kunde för att kämpa för detta?
Åren gick, för varje år som passerade blev hennes hjärta allt mer ärrat och förstört. Trots hans återkommande löften om trohet och kärlek fann hon sig gång på gång sviken. Hans ord och hans löften kändes allt mindre och mindre värda för varje svek som borrade sig djupt in i hennes hjärta.
Till slut var det nog, nu skulle hon sätta ner foten en gång för alltid och det hade slutat med att de hade flyttat isär. Trots detta försökte han gång på gång hitta tillbaks till henne igen, och för varje försök så tändes en liten liten gnista hopp i hennes hjärta om att han kanske hade mognat till slut? Men det var bara illusioner, drömmar om en svunnen tid. Kvar fanns bara ärr och ett förtroende som kändes helt oreparerbart. Hon gav honom trots detta ett antal chanser att visa att han faktiskt menade allvar denna gången, utan att för den sakens skull öppna upp dörren till sitt hjärta och släppa in honom igen. Hon ville se om han trots avstånd till hennes hjärta kunde hålla det han lovade dyrt och heligt. Det visade sig dock att det ännu en gång var tomma ord, trots hans löften om evig trohet och att det är annorlunda denna gången visade han att han fortfarande var samma kille, med samma smygande bakom rygg och samma respektlösa behandling av hennes önskemål.
Nu hade hon dock träffat en ny, spännande kille som till mångt och mycket påminnde henne om sig själv. Själv mötet som sådant hade varit en enda stor aha-upplevelse då hans livserfarenheter på pricken sammanföll med henne. Han verkade trygg i sig själv, han var en fin människa och visade upp ett känsloregister som hon aldrig kunnat drömma om. Han hade själv en dotter från ett tidigare förhållande och den kärlek och omtanke han visade sin dotter fick hennes ärrade hjärta att återigen börja tro på den äkta kärleken.
Ungefär i samma veva som hon började drömma sig bort om en framtid med denna nya, fina och kärleksfulla kille som hon nyss träffat kom det förflutna ikapp henne återigen. Hennes ex började allt oftare söka upp henne och försöka övertyga henne om att han denna gången verkligen hade ändrat sig. Hennes ex hade börjat märka att hon återigen funnit hopp om trohet och kärlek med någon annan. Detta hade fått honom att i ren desperation försöka vinna tillbaks henne. Hon visste inte vilken gång i ordningen detta var men denna gången tycktes han mer intensiv. Om det var så att trots alla svek så kunde hennes ex inte leva med tanken på att någon annan gjorde henne lycklig, något som han själv misslyckats med. Men hon ställdes inför ett samvetskval hon inte unnade någon annan person.
På ena sidan av vågskålen hade hon den kille hon levt ihop med under många år. Nästan ett helt liv fyllt av erfarenheter både av det glada och tråkiga slaget. En kille som hon vigt större delen av sitt vuxna liv tillsammans med. Som hon gråtit över liksom skrattat ihop med. En kille som trots återkommande löften om förändring alltid tycktes falla tillbaks till det svek som sårade henne så djupt.
På andra sidan vågskålen uppenbarade sig vad som egentligen borde vara hennes drömkille, en kille som inte skämdes för att visa sina känslor, en kille som vågade stå för det han sa och vars ärlighet rimmade med hennes. Där fanns en passion och en dröm om ett lyckigt liv. Allt hon någonsin önskat sig hos en man fanns just nu där framför henne, redo att ge allt för hennes lycka. För hennes lycka! Vem hade kunnat tro det, att någon var beredd att göra allt för att just hon skulle bli lycklig? och inte tvärtom att hon själv försökte pussla ihop vardagen så att någon annan skulle vara lycklig.
Den nya killen hade dock ett enda problem, han var inte hennes ex. Innerst inne önskade hon att hon kunde slita ut allt det goda från den nya killen och plantera detta i sitt ex. För trots allt fanns det en gnista hopp om kärlek med den hon levt ihop med under många år. Om han bara kunde vara mer som den nya killen.
Sådär gick hennes tankar, fram och tillbaks, om och om igen. Hon visste varken ut eller in längre. Vem skulle hon välja? Den som sårat henne vid upprepade tillfällen i sitt liv, eller den som lockade med allt hon någonsin drömt om? Det var inget lätt val, ju mer övertygad hon blev om att den nya killen var rätt, desto mer ansträngde sig hennes ex med att vinna henne tilbaks. Mitt i allt detta befann hon sig själv. De tankar som for genom hennes huvud var allt annat än klara och den känslostorm hon stod inför från båda håll fick henne att söka sig djupt in i sig själv.
Vad hon däremot kände var att hon måste komma till ett beslut, för tvekampen dem emellan höll på att slita henne itu inombords. Hon kände att hon var tvungen att snart göra ett val. Det som gjorde det hela så svårt var att hon ju innerst inne inte ville såra någon. Men hur hon än väljer så kommer någon gå sårad därifrån. Ju längre tiden gick desto jobbigare blev det dessutom för henne, hon kände det lite som om något höll på att äta upp henne innifrån. Hon kunde inte ha det såhär längre, ett beslut måste tas och någon måste bli sårad...
Vad tycker du?
