En tomhet som gnager
Dagarna går långsamt, stundtals kan varje timma kännas som en hel vecka. Jag tror aldrig jag varit lika effektiv i att få saker och ting gjorda som just nu, jag måste helt enkelt hålla mig sysselsatt för att inte fastna i saknadens tankar.
Jag har kommit fram till att karma gör nog vad han kan för att gnugga i allt i mitt ansikte just nu. För var jag än vrider och vänder mig påminns jag överallt om HENNE. Och då menar jag verkligen överallt. Att bli påmind om henne är på sätt och vis både glatt och ledsamt. Glatt för att hon alltid har gjort mig glad, en härlig personlighet som kan få vem som helst att lyfta sig flera steg. Det kommer hon alltid att ha, det kommer hon alltid att göra. Samtidigt som den glada känslan fyller mig kommer ledsenheten krypande likt en mörk skugga och äter upp lyckan, påminner mig om att hon är återigen bara en dröm, hon vill inte ha med dig att göra, inte längre, inte nu, inte imorgon, kanske aldrig mer.
Att ha drömmar och mål med livet sägs ju ändå vara en förutsättning för att människan ska kunna leva vidare. Utan något att se fram emot så finns heller inte viljan att göra det. Men vad gör man när man nuddat sin dröm? När man omfamnat sin framtid så som man alltid drömt om, och sedan tappat bort den genom ett misstag. Vad gör man då? när drömmen inte längre är en dröm utan ett minne från det förgångna?
Jag vet faktiskt inte alls, jag har inget bra svar på den frågan, jag lever helt och hållet i nuet, tar varje timme som den kommer. Vågar inte blicka framåt och får ont i hjärtat av att titta bakåt.
Tack gode gud för min underbara dotter, hon har varit en klippa den senaste tiden, så mycket kärlek hon gett mig har jag nog aldrig varit med om innan. Så fina ord hon säger till mig, så många kramar och pussar som jag överrösts med. Det är helt magiskt... En del saker gör mig dock ledsen även här, min dotter fullkomligt avgudade HENNE... senast igår på vägen hem från jobbet så sa hon i bilen att när hon blir 6 år vill hon bo tillsammans med HENNE. Att hon längtar efter henne... Sånt gör ont i mig, för lika mycket som min dotter längtar efter henne så längtar även jag. Saknaden efter henne i mitt liv är stor, större än vad jag hade kunnat förvänta mig.
Men så var hon också väldigt SPECIELL. Jag har aldrig träffat på en finare människa, med så sunda värderingar och sådant behagligt lugn i sig själv. Det smittade av sig, jag blev lugn, trygg.. det var även därför mina försvarssköldar åkte ner, vilket gjorde att när attacken mot mitt förflutna väl kom stod jag med garden nere, totalt oförberedd.
Men det där är historia nu, jag har jobbat med det och ser numera till att låsa in alla hjärnspöken långt borta från mitt inre. Jag vill inte ha dem skräpandes i min kropp, de tillförde inget annat än sorg och skada när de väl kom dit, och de tillför inget annat nu heller, det har jag märkt.
Jag hoppas i allafall att vi en dag ska kunna hitta tillbaks till varandra, om inte annat som vänner. För jag älskar henne, ja just det, jag älskar henne mer än vad jag älskat en annan kvinna. Även om min dotter äger större delen av mitt hjärta så äger HON resten. Va skönt det kändes att skriva det...jag skriver det igen JAG ÄLSKAR HENNE!
Att ha drömmar och mål med livet sägs ju ändå vara en förutsättning för att människan ska kunna leva vidare. Utan något att se fram emot så finns heller inte viljan att göra det. Men vad gör man när man nuddat sin dröm? När man omfamnat sin framtid så som man alltid drömt om, och sedan tappat bort den genom ett misstag. Vad gör man då? när drömmen inte längre är en dröm utan ett minne från det förgångna?
Jag vet faktiskt inte alls, jag har inget bra svar på den frågan, jag lever helt och hållet i nuet, tar varje timme som den kommer. Vågar inte blicka framåt och får ont i hjärtat av att titta bakåt.
Tack gode gud för min underbara dotter, hon har varit en klippa den senaste tiden, så mycket kärlek hon gett mig har jag nog aldrig varit med om innan. Så fina ord hon säger till mig, så många kramar och pussar som jag överrösts med. Det är helt magiskt... En del saker gör mig dock ledsen även här, min dotter fullkomligt avgudade HENNE... senast igår på vägen hem från jobbet så sa hon i bilen att när hon blir 6 år vill hon bo tillsammans med HENNE. Att hon längtar efter henne... Sånt gör ont i mig, för lika mycket som min dotter längtar efter henne så längtar även jag. Saknaden efter henne i mitt liv är stor, större än vad jag hade kunnat förvänta mig.
Men så var hon också väldigt SPECIELL. Jag har aldrig träffat på en finare människa, med så sunda värderingar och sådant behagligt lugn i sig själv. Det smittade av sig, jag blev lugn, trygg.. det var även därför mina försvarssköldar åkte ner, vilket gjorde att när attacken mot mitt förflutna väl kom stod jag med garden nere, totalt oförberedd.
Men det där är historia nu, jag har jobbat med det och ser numera till att låsa in alla hjärnspöken långt borta från mitt inre. Jag vill inte ha dem skräpandes i min kropp, de tillförde inget annat än sorg och skada när de väl kom dit, och de tillför inget annat nu heller, det har jag märkt.
Jag hoppas i allafall att vi en dag ska kunna hitta tillbaks till varandra, om inte annat som vänner. För jag älskar henne, ja just det, jag älskar henne mer än vad jag älskat en annan kvinna. Även om min dotter äger större delen av mitt hjärta så äger HON resten. Va skönt det kändes att skriva det...jag skriver det igen JAG ÄLSKAR HENNE!
Till min dotter
Du är min skatt, det finaste man någonsin kan önska sig. Ingenting i livet kommer någonsin vara viktigare för mig än vad du är. Jag kommer finnas vid din sida så länge jag lever. Genom svåra stunder och genom glada stunder kommer jag finnas vid din sida och antingen stötta dig eller glädjas tillsammans med dig.
Jag tror innerst inne du vet om detta, trots din ringa ålder. Du har gett mig så mycket känslor och fina ord den senaste tiden så jag smälter likt en snögubbe om våren. Dina spontana kramar, eller när du klättrar upp i min famn för att pussa mig. Det går rakt in i mitt varma hjärta. Dina ord, när du kommer smygande ner för trappan om kvällarna när du lagt dig, bara för att säga "Du är den finaste i hela världen pappa" så lyser mitt hjärta av glädje och samhörighet.
Varje kväll innan jag går och lägger mig brukar jag stanna till vid dörren till ditt rum. Jag brukar titta på när du sover, hur du fridfullt ligger i din säng och drömmer. Jag brukar smyga fram till dig varje kväll, pussa dig på pannan och viska i ditt öra hur mycket jag älskar dig. Sedan stoppar jag om dig på nytt och går in och lägger mig med ro och frid inom mig.
Du är mitt allt, tack för att du finns älskade älskade du <3
Jag tror innerst inne du vet om detta, trots din ringa ålder. Du har gett mig så mycket känslor och fina ord den senaste tiden så jag smälter likt en snögubbe om våren. Dina spontana kramar, eller när du klättrar upp i min famn för att pussa mig. Det går rakt in i mitt varma hjärta. Dina ord, när du kommer smygande ner för trappan om kvällarna när du lagt dig, bara för att säga "Du är den finaste i hela världen pappa" så lyser mitt hjärta av glädje och samhörighet.
Varje kväll innan jag går och lägger mig brukar jag stanna till vid dörren till ditt rum. Jag brukar titta på när du sover, hur du fridfullt ligger i din säng och drömmer. Jag brukar smyga fram till dig varje kväll, pussa dig på pannan och viska i ditt öra hur mycket jag älskar dig. Sedan stoppar jag om dig på nytt och går in och lägger mig med ro och frid inom mig.
Du är mitt allt, tack för att du finns älskade älskade du <3
Funderingar om livet
Det finns många funderingar om livet i allmänhet. Hur många gånger har man inte legat där och stirrat upp i taket och funderat över varför saker blev som det blev? Och hur många gånger har man inte spelat upp saker som har hänt som gått snett, och när man spelat upp dem i sina tankar försökt påverka utgången annorlunda? Jag har gjort det, massor av gånger. Den senaste tiden för mig har varit tung. Jag har haft samma scenario snurrandes i min hjärna mer eller mindre dygnet runt, som en urkass b-film som fastnat på repeat och plågar mig gång på gång. Jag förtjänar det dock, det är som ett straff som givits mig för att jag gjort något totalt hjärndött.
Varje gång jag ser denna film rullas upp så kan jag inte vid mina sinnens fulla bruk förklara VARFÖR jag reagerade som jag gjorde. Nog för att det mest troligt har med mitt förflutna att göra och de svek man blivit utsatt för här i livet. Men VARFÖR göra en sån sak? Jag har inget egentligt svar. För hela grejen är helt emot den jag är som person. Det var inte jag, det är inte jag... ropen in mot mina tankar ekar tillbaks som tomma ord. Men det var jag, eller det var iallafall jag som fysiskt var där, men i tankarna var det någon annan. Jag hade inte kontroll över min hjärna, det var som en svart och stor cancersvulst från det förflutna som tagit sig in i mitt allra innersta. Som spelade upp episoder ur mitt gångna liv som för att plåga mig, som för att övertyga mig om att allt jag trodde på var fel, all den säkerhet jag kände var falsk trygghet.. Det var exakt vad detta monster till cancersvulst från det förflutna ville säga mig. Och mitt vanliga trygga jag hade inte en suck mot dess styrka, jag föll för trycket, jag klarade inte stå emot.. jag var helt enkelt för OFÖRBEREDD... Det fanns inget försvar, inte just då...
Nu har jag dock tagit tag i saker och ting, jag har börjat prata om mitt förflutna, bearbeta det, tämja det och till och med driva ut det från mig. För det ÄR INTE jag, det är inte den människa jag ser mig själv som. Jag ÄR en trygg och ansvarsfull familjefar, som skulle gå genom eld och vatten om det krävdes för de jag älskar. Som inte skulle tveka en sekund för att offra mig själv för min dotters välmående, det är jag.
Jag stod vid porten till paradiset, jag kände doften av lycka sprida sig inom hela mig. Jag såg färgerna, framtiden, glädjen och tryggheten. Jag var redo att kliva in när demonen tog kontroll över min hjärna... Nu står jag i fjärran, blickar bort mot det paradis där jag hade min framtid, där alla mina drömmar skulle till att uppfyllas. Jag känner fortfarande hur värmen från paradiset når mig, vagt. Det är kallt ute i kylan och jag vill inget hellre än att komma tillbaks in i värmen. Jag gråter och tårarna rinner ner längs mina kinder, ner på den kyliga marken och bildar små pölar av sorg.. bakom ryggen kan jag höra demonen skratta rått åt mig från den mörka skogen. Han är glad, han segrade över mig, han ryckte mig bort från mina drömmar.
Men nu är han borta, han kan inte skada mig mer, jag har bekämpat honom, brottat ner han och byggt upp ett inre försvar i min hjärna som gör det omöjligt för honom att jobba sig tillbaks. Jag är förberedd, på min vakt. ALDRIG mer ska han ta kontrollen över den JAG egentligen ÄR. Aldrig mer....
Jag blickar bort mot fjärran, bort mot paradiset och drömmer, hoppas, fantiserar och längtar... om att få komma tillbaks, att få visa upp mitt rätta jag, få chansen att bevisa att jag ÄR den hon innerst inne sökt efter, visa att VI två har en fantastisk framtid, full av gemensamma drömmar...som vi TILLSAMMANS kan uppfylla...
Varje gång jag ser denna film rullas upp så kan jag inte vid mina sinnens fulla bruk förklara VARFÖR jag reagerade som jag gjorde. Nog för att det mest troligt har med mitt förflutna att göra och de svek man blivit utsatt för här i livet. Men VARFÖR göra en sån sak? Jag har inget egentligt svar. För hela grejen är helt emot den jag är som person. Det var inte jag, det är inte jag... ropen in mot mina tankar ekar tillbaks som tomma ord. Men det var jag, eller det var iallafall jag som fysiskt var där, men i tankarna var det någon annan. Jag hade inte kontroll över min hjärna, det var som en svart och stor cancersvulst från det förflutna som tagit sig in i mitt allra innersta. Som spelade upp episoder ur mitt gångna liv som för att plåga mig, som för att övertyga mig om att allt jag trodde på var fel, all den säkerhet jag kände var falsk trygghet.. Det var exakt vad detta monster till cancersvulst från det förflutna ville säga mig. Och mitt vanliga trygga jag hade inte en suck mot dess styrka, jag föll för trycket, jag klarade inte stå emot.. jag var helt enkelt för OFÖRBEREDD... Det fanns inget försvar, inte just då...
Nu har jag dock tagit tag i saker och ting, jag har börjat prata om mitt förflutna, bearbeta det, tämja det och till och med driva ut det från mig. För det ÄR INTE jag, det är inte den människa jag ser mig själv som. Jag ÄR en trygg och ansvarsfull familjefar, som skulle gå genom eld och vatten om det krävdes för de jag älskar. Som inte skulle tveka en sekund för att offra mig själv för min dotters välmående, det är jag.
Jag stod vid porten till paradiset, jag kände doften av lycka sprida sig inom hela mig. Jag såg färgerna, framtiden, glädjen och tryggheten. Jag var redo att kliva in när demonen tog kontroll över min hjärna... Nu står jag i fjärran, blickar bort mot det paradis där jag hade min framtid, där alla mina drömmar skulle till att uppfyllas. Jag känner fortfarande hur värmen från paradiset når mig, vagt. Det är kallt ute i kylan och jag vill inget hellre än att komma tillbaks in i värmen. Jag gråter och tårarna rinner ner längs mina kinder, ner på den kyliga marken och bildar små pölar av sorg.. bakom ryggen kan jag höra demonen skratta rått åt mig från den mörka skogen. Han är glad, han segrade över mig, han ryckte mig bort från mina drömmar.
Men nu är han borta, han kan inte skada mig mer, jag har bekämpat honom, brottat ner han och byggt upp ett inre försvar i min hjärna som gör det omöjligt för honom att jobba sig tillbaks. Jag är förberedd, på min vakt. ALDRIG mer ska han ta kontrollen över den JAG egentligen ÄR. Aldrig mer....
Jag blickar bort mot fjärran, bort mot paradiset och drömmer, hoppas, fantiserar och längtar... om att få komma tillbaks, att få visa upp mitt rätta jag, få chansen att bevisa att jag ÄR den hon innerst inne sökt efter, visa att VI två har en fantastisk framtid, full av gemensamma drömmar...som vi TILLSAMMANS kan uppfylla...
Som ett åskoväder
Det är nog det ordet som bäst kan beskriva mitt tillstånd just nu. Och det första man tänker är nog att han är riktigt arg.. fast det kan jag inte bli, har aldrig kunnat och kommer mest troligt aldrig att kunna. Näe med åskoväder menar jag snarare att jag ömsom sitter och tokgråter för mig själv, men så kommer min dotter in och då skiner jag som solen.
Jag har nuddat vid den ultimata lyckan, känt värmen från den och nästan klivit in i den. Men jag skrämde bort den, eller mina demoner från förr skrämde bort den. Kvar sitter jag, ensam, gråtandes och försöker förtvivlat hitta på ett sätt som kan ta mig tillbaks i tiden och ställa allt till rätta, jag vill inget hellre, det är min absolut högsta önskan.
Jag kommer få älta detta sålänge jag lever, jag känner mig själv. Det var det finaste jag någonsin upplevt. Jag såg den sanna lyckan, jag såg framtiden jag drömt om ända sedan jag var liten, och jag skrämde bort den... hur förlåter man sig själv för något sådant? och hur förlåter man personen man sårat när man svurit sig själv att inte ta kontakt mer förren den dagen då hon tar kontakt med mig igen.. hur gör man? jag vet inte, jag önskar jag visste.
Nu kommer tårarna igen, dags för ännu ett skyfall, jag mår stundtals så dåligt så jag lider risk för att bli uttorkad, så många tårar rinner längs min kind... jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv...
Jag har nuddat vid den ultimata lyckan, känt värmen från den och nästan klivit in i den. Men jag skrämde bort den, eller mina demoner från förr skrämde bort den. Kvar sitter jag, ensam, gråtandes och försöker förtvivlat hitta på ett sätt som kan ta mig tillbaks i tiden och ställa allt till rätta, jag vill inget hellre, det är min absolut högsta önskan.
Jag kommer få älta detta sålänge jag lever, jag känner mig själv. Det var det finaste jag någonsin upplevt. Jag såg den sanna lyckan, jag såg framtiden jag drömt om ända sedan jag var liten, och jag skrämde bort den... hur förlåter man sig själv för något sådant? och hur förlåter man personen man sårat när man svurit sig själv att inte ta kontakt mer förren den dagen då hon tar kontakt med mig igen.. hur gör man? jag vet inte, jag önskar jag visste.
Nu kommer tårarna igen, dags för ännu ett skyfall, jag mår stundtals så dåligt så jag lider risk för att bli uttorkad, så många tårar rinner längs min kind... jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv...
Tiden står stilla..
Som en evig loop spelas det upp för mig, gång på gång. Jag kommer inte ur det, på sätt och vis vill jag inte ur det, inte än... Jag vill straffa mig själv, straffa mitt förflutna, straffa den gömda del av mitt inre som gjort detta. VARFÖR? VARFÖR? NEJ! NEJ! NEJ!
Jag känner mig svag, jag känner mig obetydlig, jag känner inte igen mig själv, det är INTE jag, det är INTE jag, det är inte jag... men VARFÖR? om och om igen. Som en dålig film spelas det upp på min näthinna med repeat, varje gång försöker jag stoppa det, STOPP! STOPP!! men hur stoppar man något man redan gjort? det går ju inte...
Sekundvisaren tickar, varje sekund känns som en timma, eller ännu längre... tiden står still, den rör sig inte alls, den sitter fast i samma loop som just nu spelas upp i mitt huvud, den går bara om och om igen, jag orkar inte, jag vill inte, jag vill tillbaks i tiden, stoppa allt, hindra mina hjärnspöken från att ta kontroll över mitt liv, över min kropp, hindra spökena från att göra sådant som jag inte står för, något som inte är jag.
Jag går under, mina spöken drar mig djupare ner under ytan och jag känner hur luften tar slut, hur jag sakta men säkert tynar bort, försvinner bort i det stora alltinget som finns runt omkring oss, kvar finns bara en skugga, som även den sakta håller på att tyna bort... elden inom mig håller på att falna, det finns ingen som vill hålla den vid liv, den försvinner, jag försvinner.....
Förlåt! Förlåt mina inre demoner som tagit kontroll över min kropp, som lett mig in i handlingar som jag själv inte kan stå för, som jag själv föraktar, som jag själv avskyr... Förlåt, min mening var aldrig att såra, min mening var aldrig att skrämma, min mening var aldrig att vara där... I mitt hjärta finns du kvar, som en förebild, som en jag ser upp till, som en jag respekterar... det kommer du alltid att göra... förlåt, förlåt, förlåt... eko i tidens rum, där tiden står still, där jag fastnat... förlåt....
Jag känner mig svag, jag känner mig obetydlig, jag känner inte igen mig själv, det är INTE jag, det är INTE jag, det är inte jag... men VARFÖR? om och om igen. Som en dålig film spelas det upp på min näthinna med repeat, varje gång försöker jag stoppa det, STOPP! STOPP!! men hur stoppar man något man redan gjort? det går ju inte...
Sekundvisaren tickar, varje sekund känns som en timma, eller ännu längre... tiden står still, den rör sig inte alls, den sitter fast i samma loop som just nu spelas upp i mitt huvud, den går bara om och om igen, jag orkar inte, jag vill inte, jag vill tillbaks i tiden, stoppa allt, hindra mina hjärnspöken från att ta kontroll över mitt liv, över min kropp, hindra spökena från att göra sådant som jag inte står för, något som inte är jag.
Jag går under, mina spöken drar mig djupare ner under ytan och jag känner hur luften tar slut, hur jag sakta men säkert tynar bort, försvinner bort i det stora alltinget som finns runt omkring oss, kvar finns bara en skugga, som även den sakta håller på att tyna bort... elden inom mig håller på att falna, det finns ingen som vill hålla den vid liv, den försvinner, jag försvinner.....
Förlåt! Förlåt mina inre demoner som tagit kontroll över min kropp, som lett mig in i handlingar som jag själv inte kan stå för, som jag själv föraktar, som jag själv avskyr... Förlåt, min mening var aldrig att såra, min mening var aldrig att skrämma, min mening var aldrig att vara där... I mitt hjärta finns du kvar, som en förebild, som en jag ser upp till, som en jag respekterar... det kommer du alltid att göra... förlåt, förlåt, förlåt... eko i tidens rum, där tiden står still, där jag fastnat... förlåt....
När ångesten aldrig tar slut...
Vad är det jag har gjort? Vad är det jag har gjort? Vad är det jag har gjort?
Frågan ekar i mitt huvud om och om och om igen. Hela natten har jag legat och ställt mig samma frågor, varför? Vad håller jag på med? Detta är inte jag så varför?
Jag har inte fått något svar, jag hittar ingen förklaring. Den enda förklaringen jag kommer fram till är en hela bunt med samlade gamla svek som legat och pyrt i mitt inre, som av någon anledning bubblade upp till ytan just nu. Just nu.
Jag vet inte hur många gånger jag spelat upp hela historien och försökt avbryta den innan den ens började, men hur kan man ändra något som redan är gjort? Jag kan inte... men min högsta dröm just nu vore att kunna spola tillbaka bandet och göra ett annorlunda val, ett val som är MITT val och inte en massa gamla hjärnspökens val. MITT val, ingen annans, då hade ALLT varit annorlunda, allt hade varit som vanligt... nu är det bara KAOS, i mitt inre, i mitt hjärta, överallt är jag TRASIG.
Det som sårar mig mest är ändå att jag skrämt upp någon jag tycker väldigt mycket om. Jag som knappt kan göra en fluga förnär... Men det var aldrig menat att skrämma någon, det var mina hjärnspöken som bara sökte någon slags bekräftelse. Det var inte ens jag, eller i fysisk person var det visserligen det, men inte i sinnet. Jag skulle ALDRIG göra så. Något jag konstaterat säkert tusen gånger under den mer eller mindre sömnlösa natt som passerat.
Jag kan bara säga ett ord, FÖRLÅT, det var aldrig meningen att göra någon illa, egentligen var ingenting meningen, inte från MIG... det var mina spöken från det förflutna.
Jag hoppas innerligt att du kan förlåta mig, att du kan förstå... att det innerst inne inte var jag...
Jag tycker så mycket om dig och det sista jag vill är att såra dig, det tror jag du innerst inne känner...
Frågan ekar i mitt huvud om och om och om igen. Hela natten har jag legat och ställt mig samma frågor, varför? Vad håller jag på med? Detta är inte jag så varför?
Jag har inte fått något svar, jag hittar ingen förklaring. Den enda förklaringen jag kommer fram till är en hela bunt med samlade gamla svek som legat och pyrt i mitt inre, som av någon anledning bubblade upp till ytan just nu. Just nu.
Jag vet inte hur många gånger jag spelat upp hela historien och försökt avbryta den innan den ens började, men hur kan man ändra något som redan är gjort? Jag kan inte... men min högsta dröm just nu vore att kunna spola tillbaka bandet och göra ett annorlunda val, ett val som är MITT val och inte en massa gamla hjärnspökens val. MITT val, ingen annans, då hade ALLT varit annorlunda, allt hade varit som vanligt... nu är det bara KAOS, i mitt inre, i mitt hjärta, överallt är jag TRASIG.
Det som sårar mig mest är ändå att jag skrämt upp någon jag tycker väldigt mycket om. Jag som knappt kan göra en fluga förnär... Men det var aldrig menat att skrämma någon, det var mina hjärnspöken som bara sökte någon slags bekräftelse. Det var inte ens jag, eller i fysisk person var det visserligen det, men inte i sinnet. Jag skulle ALDRIG göra så. Något jag konstaterat säkert tusen gånger under den mer eller mindre sömnlösa natt som passerat.
Jag kan bara säga ett ord, FÖRLÅT, det var aldrig meningen att göra någon illa, egentligen var ingenting meningen, inte från MIG... det var mina spöken från det förflutna.
Jag hoppas innerligt att du kan förlåta mig, att du kan förstå... att det innerst inne inte var jag...
Jag tycker så mycket om dig och det sista jag vill är att såra dig, det tror jag du innerst inne känner...
En mysig fika
Vilken underbar dag! Redan från det att jag slog upp ögonen denna morgon hade jag en känsla av att denna dagen skulle bjuda på många glädjoämnen. Om det var de mysiga drömmarna som gav mig känslan eller om det var solens strålar som sken utanför vet jag inte, men jag tror det var en kombination.
På sätt och vis kan man sammanfatta denna dagen med ett ord, perfektion! Inte bara har jag haft en supermysig dag med min dotter som innehållit allt från morgonsång till biblioteksbesök och springa på stan och fika. Jag fick dessutom träffa HENNE.
Vi träffades över en fika och det som gör mig varm i hjärtat är att min lilla fröken tycks avguda henne. Hon trivs bra i hennes sällskap och söker hela tiden kontakt med henne. Det känns så otroligt bra, för liksom min lilla sessa så tycker även jag väldigt mycket om henne.
Känslan av att krama om henne är svår att sätta ord på, men det är en kombination av något naturligt och något otroligt härligt. Idag luktade hon så himla gott så det var svårt att slita sig från henne. Jag ville egentligen aldrig släppa taget om henne, så himla go är hon =) Idag hade hon dessutom en parfym på sig som gjorde mig lätt tokig av åtrå, hon luktade så fantastiskt gott så hjärtat slog både dubbelt och frivolter.
Vi tar det hela i små lätta steg, låter det växa fram, och hos mig känns det verkligen som om något allt större växer till sig i mitt hjärta. Hon har egentligen allt jag någonsin drömt om, och att vara med henne ger mer och mer mersmak. Jag hoppas och tror att det lilla frö vi båda har i våra hjärtan gror sakta men säkert. En sak är jag dock väldigt säker på, denna tjejen kommer jag ge all tid i världen på att få växa in i en eventuell relation, för vi har verkligen alla förutsättningar att få till något alldeles underbart fantastiskt.
På sätt och vis kan man sammanfatta denna dagen med ett ord, perfektion! Inte bara har jag haft en supermysig dag med min dotter som innehållit allt från morgonsång till biblioteksbesök och springa på stan och fika. Jag fick dessutom träffa HENNE.
Vi träffades över en fika och det som gör mig varm i hjärtat är att min lilla fröken tycks avguda henne. Hon trivs bra i hennes sällskap och söker hela tiden kontakt med henne. Det känns så otroligt bra, för liksom min lilla sessa så tycker även jag väldigt mycket om henne.
Känslan av att krama om henne är svår att sätta ord på, men det är en kombination av något naturligt och något otroligt härligt. Idag luktade hon så himla gott så det var svårt att slita sig från henne. Jag ville egentligen aldrig släppa taget om henne, så himla go är hon =) Idag hade hon dessutom en parfym på sig som gjorde mig lätt tokig av åtrå, hon luktade så fantastiskt gott så hjärtat slog både dubbelt och frivolter.
Vi tar det hela i små lätta steg, låter det växa fram, och hos mig känns det verkligen som om något allt större växer till sig i mitt hjärta. Hon har egentligen allt jag någonsin drömt om, och att vara med henne ger mer och mer mersmak. Jag hoppas och tror att det lilla frö vi båda har i våra hjärtan gror sakta men säkert. En sak är jag dock väldigt säker på, denna tjejen kommer jag ge all tid i världen på att få växa in i en eventuell relation, för vi har verkligen alla förutsättningar att få till något alldeles underbart fantastiskt.
Återkommande drömmar
Den senaste veckan har jag mer eller mindre drömt om samma saker varenda natt. Jag vet inte hur det kan komma sig att man återuppspelar samma drömmar om och om igen, men det jag vet är att jag ser fram emot att gå och lägga mig. Jag längtar verkligen tillbaks till denna drömmen. Den ger mig en sådan trygghetskänsla och lycka så jag vaknar varje morgon både stark, glad och lycklig och det känns helt fantastiskt. Att vakna med sådan energi i kroppen är inget jag är van vid annars, men nu känns det som jag skulle kunna ta mig för precis vad som helst. En annan lustig bieffekt med dessa drömmar är att jag mår otroligt bra under hela dagen. Vad jag än gör tar jag mig an det med ett leende och en känsla av lycka och vällust inom mig.
Så, vad är det för drömmar han lyckats fastna i kanske ni undrar? Som får honom att må så fantastiskt bra? Jag tänkte jag skulle göra ett försök att återberätta drömmen. Då jag drömt den så många nätter nu så börjar detaljerna sitta på sin plats och det känns mer och mer som en parallell verklighet jag upplever.
Jag drömmer om mig själv i en familj, beståendes av mig själv, min dotter och en annan tjej med sina två barn från ett tidigare förhållande. Det som känns speciellt i drömmen är själva känslan av lugn, trygghet och massor av kärlek. I vårat hus som vi köpt gemensamt skiner lyckan överallt. Det är ett ganska rymligt hus och inredningen är stilren men varm. Det finns gott om plats i huset, förrutom ett stort kök och ett stort vardagsrum har alla barnen varsitt eget rum, två typiska flickrum och ett pojkrum. Dessutom har vi ett ganska stort sovrum och i anslutning till detta ligger vad man kan kalla en viktig detalj i drömmen, nämligen en barnkammare.
Jag tror jag är gift med denna tjejen, jag vet att vi väntar vårat gemensamma barn för i drömmen är hon höggravid. Mycket återkommer till barnkammaren, som vi under en ganska lång tid har rustat och inrett med så mycket kärlek vi bara kunnat. Trots att vi inte frågat om kön på vårat barn vet vi båda om att vi väntar en son. Det är vad vårat öde viskat i våra öronen att vi ska få en son tillsammans. Mycket cirkulerar som sagt runt denna barnkammare med diverse inredningsprojekt och snickerier. Ena dagen snickrar jag och målar på barnets säng och andra dagen tapetserar jag och målar. Känslan när man kommer in i barnkammaren är varm, den utstrålar mycket värme och trygghet. Något som känns otroligt bra i drömmen då man ju bara önskar det bästa åt sina barn.
En annan återkommade detalj är hur våra tidigare barn hela tiden är ivriga att passa upp på mamman och frågar henne hela tiden om hon vill ha hjälp med något. Särskilt mammans dotter. Det märks på barnen att de ser mycket fram emot att få en lillebror att gulla med för de frågar flera gånger varje dag om det inte är dags snart. Om ni sett madicken så är det lite samma förväntningar som hos madicken och lisabeth när deras mamma väntar barn.
En annan sak som slår en i drömmen är den gränslösa kärlek som råder mellan mig och mamman. Lyckan lyser i våra ansikten och kramarna, kyssarna finns där hela tiden. Hon är fantastiskt vacker. Och hennes höggravida mage får henne att stråla än mer. Ibland kan det trilla ner tårar av lycka när jag ser på henne och slås av hennes fantastiska utstrålning. Hon är allt jag någonsin drömt om i livet. Lite som man kan se i en regisserad film där allt faller på plats, men som man aldrig tror sig själv få uppleva. Men just i denna drömmen så står vi där, lyckligare än något annat.
Jag vet inte vad drömmen vill säga mig, men jag hoppas innerligt att den återspeglar min framtid. För det är exakt såhär jag vill ha den. Mamman i drömmen är dessutom någon jag träffat i verkliga livet. En person som jag både ser upp till och som jag hyser stor kärlek till. Hon har lite allt det där jag någonsin önskat mig. Så vi får väl se vad tiden utvisar helt enkelt. Men fram till dess har jag mina drömmar att leva ut i, och det är det finaste liv man kan tänka sig.
En annan återkommade detalj är hur våra tidigare barn hela tiden är ivriga att passa upp på mamman och frågar henne hela tiden om hon vill ha hjälp med något. Särskilt mammans dotter. Det märks på barnen att de ser mycket fram emot att få en lillebror att gulla med för de frågar flera gånger varje dag om det inte är dags snart. Om ni sett madicken så är det lite samma förväntningar som hos madicken och lisabeth när deras mamma väntar barn.
En annan sak som slår en i drömmen är den gränslösa kärlek som råder mellan mig och mamman. Lyckan lyser i våra ansikten och kramarna, kyssarna finns där hela tiden. Hon är fantastiskt vacker. Och hennes höggravida mage får henne att stråla än mer. Ibland kan det trilla ner tårar av lycka när jag ser på henne och slås av hennes fantastiska utstrålning. Hon är allt jag någonsin drömt om i livet. Lite som man kan se i en regisserad film där allt faller på plats, men som man aldrig tror sig själv få uppleva. Men just i denna drömmen så står vi där, lyckligare än något annat.
Jag vet inte vad drömmen vill säga mig, men jag hoppas innerligt att den återspeglar min framtid. För det är exakt såhär jag vill ha den. Mamman i drömmen är dessutom någon jag träffat i verkliga livet. En person som jag både ser upp till och som jag hyser stor kärlek till. Hon har lite allt det där jag någonsin önskat mig. Så vi får väl se vad tiden utvisar helt enkelt. Men fram till dess har jag mina drömmar att leva ut i, och det är det finaste liv man kan tänka sig.
