minwirus

Önskar jag er alla därute! 

Och jag hoppas att 2013 blir ett år fyllt av glädjeämnen och glada minnen att falla tillbaks på. Själv ser jag fram emot det nya året med massor av förhoppningar om att det ska bli ett riktigt riktigt bra år. Många saker ligger i görningen som jag hoppas ska slå in. 

På hemmaplan har jag fullt med planer om kommande projekt som ska genomföras, dels renoveringsprojekt som jag verkligen ser fram emot, men även andra små saker som ska skänka en liten guldkant till tillvaron. Under de första månaderna har jag en ganska fin löneförhöjning på gång, och den kommer självklart att hjälpa till en hel del, men förrutom den så kommer även 2013 innebära att en del av de meningslösa konsumtionslån jag tog under tiden jag fortfarande var sambo med sessans mamma att försvinna vilket definitivt kommer märkas.

Det känns verkligen som att 2013 är året då allt kommer falla på plats och den lite kämpigare tiden kan lämnas bakom oss. Okej jag har inte levt fattigt under året som varit, det har jag verkligen inte gjort, men kanske lite mera återhållsamt bara. Framför allt vad gäller mig själv, för sessan har jag alltid satt i centrum och kommer så fortsätta att göra. Men allt kommer bli lite lättare kommande år.

Sen går jag ju verkligen och hoppas hoppas hoppas på att jag och M ska kunna ta upp någon slags kontakt igen, för jag saknar verkligen hennes vänskap, hennes förståelse och hennes sätt att bara få en att skina upp och bli glad liksom. Dessutom vill jag ju så gärna både dela med mig av min glädje men samtidigt glädjas åt hennes lycka. Det har ändå gått en ganska lång tid och jag har haft så mycket tid att fundera över saker och ting och så mycket kan jag ju säga att jag verkligen insett hur starkt hon påverkade mig, detta trots att vi inte haft kontakt alls på en lång lång tid. Men jag hoppas verkligen att vi kan råda bot på det och i någon form uppta en kontakt och långsamt bygga upp ett förtroende igen. 

Idag ska jag ta med lillfröken ner till Milles änglar för att titta på fyrverkerierna klockan 16. Precis som förra året så får jag nog med mig granntjejen, tillika sessans bästis ner. Deras föräldrar blir bara glada över att hon får följa med och jag blir minst lika glad över att få med mig två fina tjejer ner till stan. Efter fyrverkerierna blir det lite mat och allmänt mys härhemma och sen ska jag försöka få min lilla fröken att somna en stund innan själva tolvslaget. Misstänker att det inte kommer gå så bra då hon sovit riktigt länge idag men om hon somnar så får hon sova till strax innan tolv då vi går ut tillsammans med grannarna och skickar upp Khom Loy-lyktor upp i himlen. Jag har skrivit ner några önskingar på mina, bland annat den jag nämnde tidigare här, sen får vi väl se hur det går. 

Förra året var det för övrigt extremt kallt när vi var nere och tittade på fyrverkerierna, i år verkar det bli raka motsatsen då vädergudarna tydligen tycker att vi ska ha töväder här nu. Jag är ganska kluven vad gäller detta töväder då jag nog hellre vill ha kallt när det ändå är vinter. Man vet ju ändå om att den riktiga värmen inte kommer förrän i april/maj. Och då känns det faktiskt ganska meningslöst med töväder nu. Men men, det finns inte så mycket man kan göra åt det mer än att gilla läget. Men nog blev det rätt mycket mörkare ute när snön rasade ner från träden alltid.

Nu ska jag gå och vispa ihop en klassisk fryst cheesecake som vi kan mumsa på till efterrätt ikväll. Ha nu en riktigt fin och bra nyårsafton!

Massor av kramar och en hel del kärlek till er alla!

Nyss hemkommen efter en riktigt mysig tur på stan med min älskade lilla sessa. Hon hade ju fått lotter av gammelfarmor i julklapp och vunnit på varenda en så vi var och löste in dessa så fick hon loss 250 kronor som hon fick lov att göra vad hon ville med. Ganska kul att se faktiskt hur ekonomisk hon blev och hur hon vägde för och nackdelar mot varandra. Totalt tror jag hon gjorde av med 150 kr men då fick hon massor för detta. Dels nån jättefin megastor studsboll fylld med nåt glitter som flöt runt i den, dels massor av lördagsgodis, två stycken prinsesstidningar, lite tomtebloss och så några andra smågrejjer köpa i nån sån där varuautomat. 

Själv så passade jag på att köpa lite Khom loy-lyktor till nyårsafton, för hur mycket jag än gillar att titta på fyrverkerier som faktiskt är fantastiskt vackert, så tänker jag ändå en hel del på våra stackars husdjur som inte alls mår bra under just nyårsafton. Men effekten av massor av khom loy är mäktig den med eller hur? Och vi ska nog ändå ner och titta på stadens fyrkerkeri nere vid Milles änglar skulle jag tro, så då får man lite av både och.

Passade även på att handla hem lite godsaker som vi kan mumsa på härhemma under den långa nyårshelgen så oss kommer det nog inte gå någon nöd på. Vi ser helt enkelt fram emot en helg fylld med massor av mys och kärlek. 

På tal om kärlek förresten, jag bara älskar det faktum att min älskade dotter gråter glädjetårar till tecknade filmer som slutar lyckligt! Det är så mycket jag och att se att hon är lika fylld av känslor som mig gör mig alldeles varm inombords. Senast igår kväll satt vi och tittade på filmen Modig tillsammans och mot slutet när björnen förvandlades tillbaks till mamman där så grät vi bägge två av lycka, kan det bli mysigare än så? 

Jag är verkligen så lyckligt lottad som fått en så underbart fin och duktig dotter, jag är så stolt över henne så hälften kunde vara nog. Hon är och kommer alltid förbli den finaste skatt en människa kan få, och min kärlek till henne kommer växa sig starkare och starkare för varje dag som går, så är det bara, det kan jag redan konstatera. 

Nu sitter hon och hennes bästis i köket och leker med sina Monster high-dockor samt alla de saker som lillsessan köpte under våran turne på staden igår och jag hör hur de både skrattar och hittar på en massa härliga saker därute, mysfaktorn på denna helgen har verkligen öppnat på en mycket hög nivå, och så ska vi se till att hålla den med :-)

Jag älskar verkligen livet och allt vad det erbjuder mig! Önskar alla kunde vara lika lyckliga som mig och min dotter, tänk vilken fin värld vi hade haft då...

Ha nu en riktigt trevlig lördag och ta vara på era nära och kära och låt er älska och älskas.

Massor av kramar till er alla därute!

Var det någon som var vaken sent igår och bevittnade den fantastiska natthimlen? Hur fullmånen lyste upp det kalla vinterlandskapet och hur molnslöjorna otroligt vackert seglade förbi framför månen? Det var hur fint som helst! För att inte tala om hur fantastisk månen var i morse när jag var på väg till jobbet, JÄTTEstor och bedårande vacker.

Verkar dock som att min lilla sessa därhemma påverkas av fullmånen, för de senaste dagarna har hon verkligen inte varit lätt att få att somna. Inte så att hon bråkat på något vis men hon har helt enkelt inte kunnat somna förrän riktigt sent, kanske runt elva varje kväll. Men det verkar inte påverka hennes glada humör märkvärt, snarare tvärtom så verkar hon bara ännu gladare och mer kärleksfull än någonsin, himla mysigt på sitt sätt ändå.

Jag vet inte om det var månen men jag hade en fruktansvärd dröm inatt, jag vaknade alldeles kallsvettig och kunde riktigt känna hur hjärtat bankade innanför bröstkorgen, det var riktigt riktigt läskigt... I drömmen så blev jag utsatt för någon slags rån eller något. Det var flera män som var beväpnade med både knivar och pistoler. Jag vet inte exakt vad de var ute efter, men det jag minns är känslan jag hade inom mig. Det handlade inte om rädsla över min egna hälsa, eller rädsla för att dö. Näe det enda som for genom mitt huvud under hela drömmen var tankar på min dotter, hur hon skulle klara sig utan mig. Jag var så jäkla ledsen inombords och ville bara bort därifrån så att jag kunde krama sessan. Jag minns att jag grät och bönade och bad för att jag skulle få komma hem till min dotter och hur hon inte skulle klara sig utan mig, utan sin trygga punkt i vardagen. Detta var något rånarna eller vad de nu var struntade i helt. När de misshandlade mig hårt kände jag inte ens sparkarna och slagen, min enda tanke fanns hos min dotter, det var så fruktansvärt hemskt... Hjälplösheten jag kände, och gråten som jag hade inom mig, maktlösheten över att inte komma loss, över att inte bara kunna springa därifrån och återförena mig med min dotter. Jag kan inte ens beskriva den känslan, den liknade inget annat jag någonsin känt... Så när jag vaknade så lade jag mig och grät, hejdlöst och länge. När gråten till slut lagt sig och pulsen började återgå till normalpuls så kom lillfröken intassandes till mig och kröp upp i min säng. Aldrig har jag känt mig lyckligare än över att kunna ligga och hålla om henne och sova de sista timmarna innan det var dags att kliva upp. Hon är verkligen mitt allt, och jag ska alltid finnas där för henne, vad som än händer.....

Usch, jag måste försöka skaka av mig den där drömmen, eller framför allt den känslan av olust som den lämnade efter sig. Tanken är verkligen skrämmande.

Sitter på jobbet och får annars en massa saker gjorda, nästan alla är lediga här i mellandagarna men en av oss i min grupp var tvungen att jobba och för min del passade det ganska bra ändå. Och jag får galet mycket gjort nu när man är ensam och det inte kommer folk och stör en och frågar om allt och inget mellan varven. Bara på dessa två dagar har jag nog lyckats prestera lika mycket arbete som jag vanligtvis fakturerar två månader för. Men jag trivs här på mitt jobb så det får väl funka, men att fortsätta jobba i denna takten orkar jag nog inte med :-) men nu har jag gjort så mycket så nu kan jag faktiskt unna mig att ta det lite lugnt framöver, kanske köra några träningspass nere i gymmet eller varför inte ta en lång lunchpromenad i det vackra vädret?

På måndag är det nyårsafton och ännu ett år står och väntar på att vi ska ta det i besittning. Är det fler än jag som ligger mycket och funderar på vad det nya året kommer föra med sig? Ja jag kommer iallafall på mig själv att fundera mycket över det. Jag har till och med börjat spalta upp lite nyårslöften som jag ska se till att genomföra under det kommande året.

Dels har jag ju en del byggprojekt/renoveringsprojekt som ska bli klara. Till våren så ska till exempel hela altanprojektet på baksidan slutföras. På grund av missgynnsamt väder i höstas så blev det aldrig klart där, men det ska definitivt åtgärdas till våren. Virket är färdigmålat och klart och ligger bara och väntar. Utöver det projektet har jag börjat skissa på att även bygga ett soldäck på framsidan med ett litet tak över. Där vilar ju kvällssolen och det skulle vara mysigt att kunna sitta där om sommarkvällarna och umgås med grannarna. Det sista renoveringsprojektet jag skulle vilja slutföra under 2013 är att jag ska lägga klinkerns i hallen vid entren samt byta golv i kök och övriga hallen. Tror det kommer bli kanonsnyggt jag och mina skisser och beräkningar är i stort sett helt klara :-)

Ett annat nyårslöfte som jag funderat på men som kan bli ganska svårt att genomföra är att jag skulle vilja försöka återvinna vänskapen från M. Jag vet dock inte hur då hon inte vill ha med mig att göra, men jag vet iallafall att det är något jag hemskt gärna vill göra. Det har ändå gått ganska lång tid nu och jag har verkligen haft massor av tid att fundera på både det ena och det andra. Men det jag har kommit fram till är att hon är den enda personen någonsin som jag känt att jag kunnat öppna upp mig för. Någon mer genomäkta person än henne har jag aldrig träffat på. Herregud jag trodde inte ens att det fanns någon sådan förrän det att jag träffade på henne och började lära känna henne. Hennes värderingar till livet ligger så i linje med mina egna, och hon är så fantastiskt fin som person. en som man kan prata med allt om helt enkelt. Att kunna återuppbygga en vänskap med henne vore rena rama drömmen för mig. För är det något jag sknar så är det verkligen den vänskapen. Det är ofta jag kommer på mig själv då jag känner mig extra lycklig över något och verkligen vill dela denna lyckan med någon, som jag tänker på henne, att det är henne jag vill dela med mig till. 

Men som sagt, just det nyårslöftet kräver ju annat än bara det jag kan påverka, det förutsätter ju faktiskt att även hon känner samma sak, att även hon kan sitta och fundera på om det skulle vara värt att återuppta våran vänskap. För om hon inte gör det så blir det nog väldigt svårt, för att inte säga omöjligt för mig att påverka detta. Det enda jag kan göra är att hoppas på att vi faktiskt en vacker dag återupptar våran kontakt, och att jag då får chansen att visa vem jag egentligen är när man lär känna den äkta mig. Det är framför allt vänskapen och att kunna dela lyckliga och mindre lyckliga händelser med henne som jag saknar mest. Samt även att veta om hur HON mår, för jag vill ju inget hellre än att glädjas åt hennes lycka med. För som jag säkert sagt hundra gånger innan, så ingen förtjänar mer att leva ett lyckligt liv än henne, för hon ÄR verkligen en FANTASTISK människa och individ.

Har du några nyårslöften inför 2013? skriv gärna och kommentera!

Nu är det lunchdags här, ska nog ta mig en liten promenad i boulognern tror jag, solen skiner och hjärtat i kapp med det, så vad passar då bättre än att ta en liten tur ut i den fina naturen vi lever i.

Ha en riktigt bra dag nu därute!

Många långa och varma kramar

Vi hade en fantastiskt mysig julafton igår jag och min älskade dotter. Hon var så otroligt nöjd med alla sina klappar och det enda som var lite tråkigt för henne var att alla kompisar var bortresta så den där rastlösheten började komma krypande. Men det löste vi genom att far och dotter begav oss till pulkabacken där vi åkte pulka och tjöt av skratt. En riktigt härlig upplevelse helt klart :-)

 

Idag ska hon få åka till mamman och fira lite jul med, något som fyller mig med dubbla känslor. Dels är jag riktigt glad för dotterns skull för jag vill ju inget hellre än att hon ska ha starka band till bägge sina föräldrar. Samtidigt så vet jag ju om att jag kommer sakna henne så att det kommer göra ont i hjärtat. Antagligen kommer jag gå omkring här hemma som en osalig ande och känna att något saknas mig. Men det handlar bara om en natt och i långa loppet är det bra så får helt enkelt se på det på det viset.

Känner mig dock lite osäker på vad jag ska hitta på under min barnlediga tid. Juldagen är ju en sån där dag när alla verkligen ska ut på lokal och partaja, själv lockas jag inte av det alls dock. Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag är så hemtam och trivs så otroligt bra av att bara vara hemma så jag lockas inte alls av uteliv längre. Kanske är det något som kommer med åldern, men kollar jag tillbaks på mitt liv har jag nog alltid varit sån, som väljer hemmets lugna vrå framför högljudda kroglokaler fyllda av desperata människor av bägge kön som söker efter något att släpa hem. 

Nog för att det är fantastiskt härligt att umgås intimt med någon, det säger jag inte emot, älskar det på alla sätt och vis. Men definitivt inte på det opersonliga sätt som sker ute på köttmarknaden. För mig är det viktigt att det finns både fysisk och känslomässig attraktion för att de ska vara riktigt bra :-) 

Nåja, nu ska jag inte fortsätta den diskutionen här kanske, ska kasta mig i bilen istället för att köra ner min älskade älskade prinsessa till hennes mamma. 

Ha en underbar dag alla ni därute!

Kramar

Pratade för en liten stund sen med min storebror och gratulerade honom på hans födelsedag som är just idag, dagen innan julafton. Har ofta tänkt på det där huruvida det skulle vara jobbigt att fylla sånära inpå julen, och som barn kan jag tänka mig att det är ganska trist. Han har aldrig sagt något om det själv sådär men samtidigt har vi heller inte pratat så mycket om det utan det har mest varit mina flyktiga funderingar. 

I vilket fall så hade de nära på full storm där nere på västkusten, de bor en bit utanför Göteborg, mer eller mindre ett stenkast från havet, så när ovädren drar in från danmark slår de ganska hårt just där. Tydligen hade de varnat för 15-20 cm snö därnere och för dem är det rena rama naturkatastrofen. Medan vi som bor här i Gävle och norrut ser det som en vanlig vinterdag mer eller mindre. Vilka kontraster egentligen? 

Samtidigt som han hade stormen rytande utanför dörren så var det full fart i köket och deras bägge söner kivades som bröder ofta gör i bakgrunden. Kunde inte låta bli att dra parallellen mot hur jag har det just nu. Utanför ligger världen vit och stilla, inte så mycket som en snöflinga singlar ner från himlen och än mindre piskar vinden trädtopparna. Alla julförberedelser har jag haft klart sen igår mer eller mindre så idag har jag bara kunnat njuta av lugnet och suga in den härliga stämning som julen ändå för med sig. Lilla sessan är ju lite eld och lågor och nyfiken som inget annat och har precis som jag hade när jag var liten svårt att komma till ro och somna. Men jag tror faktiskt att hon kan ha somnat nu, jag var upp och tittade till henne för tio minuter sedan och pussade henne i pannan och önskade god natt en sista gång. Efter det tror jag faktiskt hon somnade ganska omgående.

Det enda som jag ska göra nu är att plocka fram alla klappar från sina gömstället och fylla upp det där speciella stället under julgranen med dem. En av nackdelarna med att vara ensam är ju att hela tomtegrejjen faller ganska platt då grannar och annat är på resande fot. Men jag har lyckats tuta i henne ändå att tomten har så otroligt många ställen att stanna på så att hos en del barn hinner han bara stanna till under natten och dela ut klapparna under granen. Och detta köpte hon rakt av och började förklara för mig hur många barn det fanns i hela världen och att hon helt klart förstod att han hade väldigt mycket att göra.

För mig handlar julen som så mycket annat i mitt liv mest om att göra det till en lycklig tid för min dotter, jag vill att hon ska växa upp och kunna tänka tillbaks på sina jular som barn och le för sig själv, att hon ska kunna berätta för sina barn om hur hennes jular var och att allt bara var lyckligt. Jag kanske är överambitiös men när det gäller min dotter är jag beredd att gå hur långt som helst för att göra henne lycklig och få henne att känna sig trygg.

En av anledningarna, förutom att jag älskar henne över allt annat på denna jord, är att jag inte vill att hon ska komma i närheten av att uppleva de jular jag gjorde som barn. Eller ja delvis rätt, för när jag var riktigt liten har jag bara goda minnen från jularna. Hur allt var mysigt och hur alla traditioner höll sig lika från år till år. Hur vi efter mat och kalle anka fick besök av tomten och öppnade våra julklappar, och hur vi efter det samlades hela familjen i soffan och umgicks, spelade sällskapsspel, skrattade, vi barn kunde få för oss att spela teater och mamma och pappa var sällan sena på att haka på. 

Men sen hände något, alkoholen tog över min mamma och min pappa och de här mysiga storhelgerna förvandlades till något mörkt och otäckt, något som man som barn definitivt inte ska behöva uppleva. Istället för mysiga julmiddagar kunde jag istället kunna komma in efter att ha varit ute och lekt och finna hur potatisen stod och torrkokade på spisen och spred en stank som är svår att beskriva. Mamma och pappa kunde ligga halvnakna, eller helnakna på soffan på övervåningen helt avdäckade och helt okontaktbara. Man fick se sig för var man satte fötterna och på golvet låg det tömda vinflaskor mer eller mindre överallt.

Jag såg oftast till så att jag och min lillebror fick vårat julbord ändå, men det var mest bara det kallskurna som vi åt av då. Framåt kvällen kunde de vakna till, givetvis fortfarande dyngraka men ändå så att vi kunde öppna julklapparna ihop. Men det var en kort stund av påklistrad lycka innan de återigen gick på spriten och försvann längre bort från oss. Ofta kunde de gångerna de var vid medvetande men ändå stupfulla vara ganska elaka och bråka en hel del, dels med varandra men även med mig och min lillebror, framför allt mig då jag var äldst. Jag minns en gång då jag faktiskt frågade min pappa om vi inte kunde fixa till något att äta istället för att de hela tiden skulle dricka. Då gav han mig en örfil och slet tag i mitt hår och jag minns så väl orden som kom ur hans alkoholdränkta mun: Ni ska då bara klaga, ni ska bara ha och ha och ha, duger inte julklapparna åt er?!

Jag stängde in mig på mitt rum efter det och grät, och ju längre jag låg där desto klarare blev mina tankar och jag vet att jag låg och funderade på ett svar jag skulle ha gett pappa där och då, men som jag inte förmådde få ur mig av ren chock. Svaret jag egentligen skulle vilja ha gett honom där och då var: Det handlar inte om hur dyra julklappar ni köpt, det enda jag vill ha av er på julen är lite kärlek.....

Fy fan, det känns för jäkligt såhär många år senare att tänka tillbaks på den tiden, att man som 10-åring tvingades utstå dylika saker, det är så fel... Inte undra på att mina sociala förmågor blev undertryckta, att jag aldrig vågade ta plats i skolan utan höll mig mest på min kant. Idag är jag ju social i ett sällskap iallafall, men det är mycket en påklistrad fasad om jag ska vara helt ärlig, jag känner mig aldrig helt tillfreds i större sällskap utan finner min trygghet hemma bakom mina fyra väggar. En enda gång i mitt vuxna liv har jag kännt mig stark nog att öppna upp mig för någon, någon som jag verkligen kände kunde förstå och sätta sig in, någon som fick MIG att känna mig trygg. Men henne skrämde jag iväg... Går inte en dag utan att jag ångrar mig bittert över detta men samtidigt så är det ju gjort och även om jag önskar jag kunde ha det ogjort så kan jag inte påverka det förflutna, jag kan bara påverka min framtid. Det är det jag gör nu, jag lever i nuet och tänker igenom min val noga innan jag går till handling, jag påverkar min framtid och med det även min älskade dotters framtid.

Därför kommer jag alltid att ha vita jular hemma hos mig, det är ett val som är 100% självklart och kommer så alltid vara. Ärren från min barndom bär jag alltid med mig, men jag ska banne mig inte dela ut några ärr till min nästa....

Känns som det kan ha blivit lite djupt och personligt inlägg idag, ibland är det skönt att dela med sig, även om man gör det anonymt som i denna blogg.

Massor av kärlek till er alla därute, och för all del, en RIKTIGT GOD JUL!

Kramar

Man kan inte låta bli att bli imponerad över medicin och hur detta faktiskt fungerar. Samt hur otroligt duktiga personerna som ligger bakom medicinerna måste vara som faktiskt lyckas ta fram något som hjälper oss människor.

Igår tror jag att jag nådde peaken på penicillinets verkan, att jag nått fram till den tidpunkt då den fungerar som allra bäst. Det kändes både skrämmande och imponerande. Ett tag undrade jag faktiskt vad det var som hände med mig men idag kan jag titta tillbaks på det och inse att det mest troligt bara var kroppen som bekämpade diverse hotfulla organismer i min kropp.

Det jag såg framför mig var som en sån där film, där man placerar en kamera på ett stativ och till exempel filmar en frukt under flera dagar till det att den når förruttnelse. Sedan skruvar man upp farten på filmen så att man ser hela förloppet på bara några minuter. För det var lite så jag kände mig igår.

Det hela började med att jag vaknade tidigt tidigt på morgonen, lakanen var alldeles blöta av svett och jag kände mig förvånansvärt pigg. Så jag tog mig upp ur sängen och begav mig ner för att ta morgonens dos av medicinen innan jag hoppade in i duschen. Stod en ganska lång stund i duschen och njöt av det varma vattnet som strilade ner över min kropp.

När jag väl duschat klart var det fortfarande 40 minuter kvar till det att jag skulle väcka lilla sessan så jag slog mig ner i soffan en stund och klickade mig igenom nattens nyheter. Då fick jag den första indikationen på att något var på gång, för helt plötsligt blev jag alldeles kallsvettig och kände en enorm trötthet slå över mig. Kastade mig ut i köket för att pumpa fram några espressokoppar från min nespressomaskin i hopp om att detta skulle motarbeta min akuta trötthet. Dock utan resultat, det var nästan så att jag bara tuppade av där och då men jag lyckades hålla mig vaken tills det att sessan skulle upp och vi skulle åka till skolan.

När väl hon var avlämnad vid skolan fortsatte jag min färd till jobbet och började ganska omgående med att fylla på koffeinet med hjälp av flera kaffekoppar. Detta hjälpte föga, för helt plötsligt började jag spontansomna bara rakt upp och ner, riktigt läskigt nästan. Men jag kunde sitta ner och sen bara vakna till för att upptäcka att jag sovit i en kvart. Det första som slog mig var hur pinsamt det skulle vara om någon skulle sett mig där jag satt och sov på jobbet :-)

I alla fall, tröttheten försvann efter ett tag och jag kände hur energin fylldes upp i kroppen igen. fick en hel del gamla surdegar gjort på jobbet och surfade verkligen på en positiv våg. Smärtan i lungan var i det närmaste obefintlig och jag kunde andas kanske till 90% av full kapacitet. Så jag började ju fundera på hur snabbt allt hade gått, för så sent som kvällen innan hade jag ju haft riktigt riktigt ont i lungan. Och nu helt plötsligt kände jag mig frisk? Jag hann knappt fundera klart i de banorna innan den akuta tröttheten slog över mig. Från ingenstans hamnade jag återigen i ett tillstånd där korta sömnsynapser gjorde mig alldeles förvirrad. Osäker på om jag kan ha haft feber då med för jag vill minnas att jag hade en frossa som fick mig att ha gåshud över hela kroppen.

Lika snabbt som tröttheten slog över mig, lika snabbt försvann den igen och jag kände återigen hur hela kroppen fylldes med en mäktig energi som fick mig att nästan studsa på plats. Började känna mig lite rastlös och jobbade med flera saker samtidigt för att komma ifrån känslan av rastlöshet, men insåg snart att det inte var rätt lösning. Så jag tog helt enkelt och packade ihop och begav mig hemåt istället, hämtade upp lilla sessan på vägen hem och sen satt vi hemma hela kvällen och bara myste tillsammans.

Idag känner jag mig helt galet pigg, lungkapaciteten är väl uppe på 90-95% kanske, det är bara riktigt riktigt djupa andetag som hugger idag. Jag känner verkligen hur jag håller på att bli helt tillfrisknad och det är en härlig känsla, för ska jag vara ärlig så trodde jag aldrig jag skulle bli bra igen under helgen som var, för då hjälpte verkligen ingenting. Men det är härligt att jag hade fel, och återigen så måste jag säga att jag är grymt imponerad över medicin och hur allting fungerar. Ja men för fasen inte vara själva tabletterna, utan hela vården, alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, alla som får allting att gå runt. Ni är alla helt grymma! Helt unikt att ni finns där för att göra livet lättare för de som råkar bli sjuka. 

Jag skulle kunna skriva en halv bok tror jag som hyllning till den vårdapparat vi faktiskt har, men jag ska inte trötta ut er, känns lite som jag bara svamlat en massa här idag ändå. Har du ändå läst såhär långt? grattis jag är grymt imponerad över att du tagit dig igenom mitt svammel :-)

-------

Snart är det jul, tänk va härligt! barnens högtid! Jag vill göra min sessa precis så glad som barn ska vara på jul. Och vi ska mysa hela dagen. Dessvärre blir vi nog ensamma till jul, men så länge vi har varandra kommer vi aldrig vara ensamma. Och kanske blir det som förra året att grannarna bjuder in oss på deras julfirande. Det skulle vara mysigt, vet hur mycket lillfröken gillade det förra året, och hur mycket deras släkt gillade sessan där hon charmade dem alla som vanligt.

Årets julkort är fixade och klara, min lilla släkt, lillsessans släkt på mammans sida och så ett julkort till den mest speciella människa jag mött under hela mitt liv. Hon är bara så speciell och fin som människa, och har ett så varmt och fint hjärta. Jag hoppas hon blir glad över julkortet, för glad är allt jag vill att hon ska vara. Ingen annan förtjänar det mer än hon, för hon ÄR en FANTASTISK fin människa. Och hennes karma-bank borde vara överfull vid det här laget.

Näe nu ska jag nog fylla på mitt kaffe tror jag, senare idag är det dags för årets julbord med jobbet, ute på Fullriggaren, det blir nog kanon det, och risken finns ju att jag kommer vara riktigt jäkla äckelmätt i eftermiddag, men det får det lov att vara värt :-)

Massor av varm kärlek och trygga kramar till er!

Så sakteliga känns det faktiskt lite grann som att penicillinet så smått börjar göra verkan. Det är till och med så att jag kan ligga ner nu utan att smärtan i bröstet ger mig panik. det känns lite som att min andningskapacitet är uppe på kanske 75% nu med, kan fortfarande inte ta riktigt djupa andetag för då hugger det till i lungan som inget annat. En sån sak som en vanlig gäspning till exempel måste jag försöka kväva så gott det går för det gör RIKTIGT ont kan jag lova. 

Men jag ska inte klaga, det finns de som har det mycket sämre än mig :-) dessutom är jag ju så fantastiskt lyckligt lottad som har en helt makalöst underbar dotter som fyller hela mitt liv med massor av kärlek och värme. Helt otroligt egentligen va mycket kärlek man kan ha till sina egna barn, när man når en punkt att nu kan man väl inte älska någon mer än vad jag gör så överbevisas man gång på gång. För varje dag som går byggs kärleken bara starkare och starkare och det är så jäkla häftigt så jag vet inte vad.

Näe måste fixa iväg lite beställningar här på jobbet men jag kanske återkommer med lite mer skriverier senare om lusten faller på. Jag är dock lite matt idag känner jag, har spontansomnat några gånger på jobbet och det är ju aldrig helt bra :-)

Massor av kärlek till er därute!

Kramar om

Rent fysiskt sett kan helgen som just passerat ha varit en av de mest påfrestande någonsin. Man man väl säga att timingen inte var helt ultimat va gäller att ådra sig revbensskada och lunginflammation på samma gång. Visserligen aldrig bra att ådra sig det men just inför denna helgen var det rejält drygt. Men vi kanske kan ta det från början istället. 

I slutet av förra veckan så började jag få rejält ont i revbenen på vänster sida, det högg till mest hela tiden och det funkade inte alls att ta några djupa andetag. När det var som värst kunde jag knappt andas alls för det gjorde så jäkla ont. Små små hyperventilerande andetag mäktade man med tills det att kroppen sade ifrån och tvingande en till ett djupt andetag som fick kroppen att vrida sig i smärtor.

På fredagen insåg jag att detta inte skulle fungera att bara låta vara så jag kontaktade min vårdcentral och fick ganska snart träffa en doktor. Han kunde konstatera att mina andningsljud på vänster sida var märkbart sämre och sa även han att det kan vara så att det är en revbensskada som uppkommit av hosta. Vilket tydligen kan ske om man har kroppen i ett visst läge när man hostar osv. I vilket fall så skrev han ut smärtstillande till mig och skickade mig vidare upp med en remiss till röntgen. 

Jag minns hur det var förr i tiden på röntgen då väntetiderna var enorma, då skulle ju röntgenplåtarna framkallas manuellt och skickas i diverse rörpostsystem genom hela sjukhuset för att bedömmas och sedan skickas tillbaks. Den tiden verkar helt vara förbi nu när det mesta är digitaliserat, för själva röntgenundersökningen gick riktigt snabbt, först två bilder och vänta lite, sen ville de ha två bilder till på mig när jag vred kroppen. Sen tog det väl 5-10 minuter innan de kom ut och meddelade att allt var klart. Mäkta imponerande faktiskt, allt som allt var jag väl uppe på sjukhuset i 40 minuter kanske.

I vilket fall efter att jag var tillbaks på jobbet dröjde det någon timma innan min läkare på hälsocentralen ringde upp mig igen och sa att de konstaterat att jag hade vätska i lungan och en trolig lunginflammation. Inte undra på att det kändes jobbigt att andas då tänkte jag, men han sa att han skulle skriva ut penicillin som jag kunde hämta på valfritt apotek. Så jag väntade ett tag men såg aldrig till något recept under mina sidor på apoteket.se så när klockan var fyra så ringde jag åter till hälsocentralen för att se om de missat något, för jag ville verkligen påbörja behandlingen så fort som möjligt då det började göra riktigt riktigt ont i bröstet. 

Givetvis hade den läkaren jag träffat gått hem och tjejen i receptionen kunde inte se att han skulle skriva ut någon penicillin till mig. Så hon fick ringa till jourhavande läkare om råd om vad som skulle göras. Han kunde i sin tur lyssna på det som var dikterat men inte utskrivet ännu och där sa min läkare att han skulle skriva ut penicillinet. Bara det att han hade glömt bort det, men det fixade jourläkaren så jag kunde raskt bege mig till närmaste apotek och hämta.

Så revbensskada och lunginflammation, samma helg som inte mindre än TRE kalas var inplanerade. Är det murphys lag som råder så är det. Kan ju tillägga att jag inte kunnat sova något på hela helgen, för jag kan varken ligga på rygg eller på sidan för då gör det så sjukt ont i lungan. Inatt hittade jag dock en ställning som funkade, om jag låg på magen, med armarna infällda så att bröstkorgen vilade på underarmarna så gjorde det inte ont. Så den ställningen hade jag natten till idag iallafall och fick nog sova sex timmar iallafall. Lakanen var sjöblöta av svett när jag vaknade så jag misstänker att penicillinet nu börjar göra lite verkan, för jag har inte märkt av någon förbättring alls under helgen, men idag känns det faktiskt mycket bättre.

Så hur gick det då? Med alla kalasen? Jo det gick hur bra som helst, jag kämpade mig igenom dem med bravur  och lilla sessan var så otroligt nöjd över allting, jag gjorde vad jag kunde för att dölja hur ont jag hade för att jag inte ville påverka hennes kalashelg, och jag tror jag lyckades. Det mest kämpiga var nog andra kalaset på lördagen som hölls 5 mil utanför Gävle, att köra bil med såna smärtor och dessutom snökaos på det var ingen höjdare, men vi fixade det med, lite glad sång och skoj i bilen så höll jag lillfröken på gott humör. 

Igår avslutades kalashelgen med hennes barnkalas för kompisarna på leklandet delfinen, och det var ett mycket lyckat och uppskattat kalas. Alla gäster var överlyckliga och spridde så mycket rosor över sessan att detta var det roligaste kalaset på hela året så det kändes ju extra kul kan man säga :-) och så mycket presenter som hon fått så är hon lite grann som i sjunde himlen just nu, och ingen förtjänar det mer än min lilla prinsessa. Älskar henne så kopiöst mycket så jag tror inte ni förstår.

Ja det där var min helg det, lite sömn, mycket kalas, mycket kärlek och värme, samt en hel del glädje. Man klarar av så mycket mer än vad man tror, även om man är fysiskt handikappad kommer man långt med vilja, kärlek och omtanke. Lyckan som jag kunde läsa i min dotters ögon denna helgen är värd varenda smärtattack jag haft. Finns inget jag inte skulle göra för henne, och det menar jag verkligen. 

Massor av kärlek till er alla där ute! 

Kramar

Den kom lite otippat måste jag säga... Har alltid trott att lunginflammation innefattade en jäklans massa hostande men så mycket hostande har jag då inte haft i mitt tycke. Men jag var iallafall hos doktorn idag som konstaterade en skada på revbenen samt remitterade mig upp till röntgen. Efter att ha fått posera i alla tänkbara positioner inne på röntgenrummet i bar överkropp så fick jag efter en kort stunds väntan beskedet att svaret var skickat till doktorn och att jag kunde åka hem. 

Strax därefter ringde så doktorn upp och meddelade att de hittat vätska i vänstra lungan vilket förklarade mitt avvikande lungljud. Enligt doktorn var det en lunginflammation och förutom de stora mängder smärtstillande han skrivit ut så skulle jag även få penicillin. Satt och bevakade mina sidor på apoteket för att se när receptet kom in men det dök aldrig upp, så efter några timmar ringde jag ner till vårdcentralen igen och förklarade att jag pratat med doktorn och att han sagt att jag skulle få penicillin. Detta kunde tjejen på vårdcentralen inte se och doktorn hade såklart gått hem för dagen. Men hon lovade ringa till jourhavande läkaren och han gick in och lyssnade på det dikterade men ännu ej nerskrivma journalanteckningarna och mycket riktigt skulle jag ha penicillin men han hade glömt att skicka in det. 

Jourhavande läkaren fixade dock detta direkt så jag och sessan tog oss en liten tur för att påbörja medicineringen så fort som möljigt. Vilket nog är behövligt för det kommer stunder då smärtan är så svår i lungan och det gör att jag inte kan andas ordentligt, vilket gör så jag får än mer panik och till slut vet jag inte var jag ska ta vägen. Men nu är jag två tabletter in på penicillinkuren så snart ska det nog bli bättre hoppas jag :-) 

Denna helgen kanske man borde tagit det lugnt men se det går ju verkligen inte. Imorgon lördag är det först kalas härhemma då sessans kusiner kommer och hälsar på. Till det kalaset har jag bakat en massa godsaker, den sista gjorde jag idag då jag fixade en frusen cheesecake :-) det ska bli gott det. Samtidigt riktigt roligt för lilla prinsessan att få leka med sina kusiner en stund.

Efter detta kalaset bär det av till ett annat kalas som hon är bjuden på, så det blir kalas mer eller mindre hela dagen där. Sen på söndag så är det dags för henne att bjuda till kalas för hennes kompisar, och detta ska hållas på leklandet delfinet enligt lilla, eller stora, frökens önskemål. 

Så det där med att ta det lugnt på grund av sjukdom? Näe det tror jag inte riktigt på faktiskt, får helt enkelt försöka göra det bästa av det, det viktigaste för mig är faktiskt att min älskade lilla ängel har det så himla bäst som bara hon förtjänar. Hennes lycka är det som fyller mig med glädje, det finaste som finns i hela världen, ja i hela universum som vi brukar säga till varandra...

Näe nu ska jag nog avrunda här snart och kanske gå upp och lägga mig, lillfröken frågade snällt om att få sova i min säng inatt så hon ligger redan där och väntar :-) kan inte bli så mycket mysigare än så.

Massor av kärlek till er alla därute, och ta hand om era nära och kära.

Kramar

Nyss hemkommen efter en ofattbart tråkig tjänsteresa till Örebro av alla ställen. Har hälsat på transportstyrelsen och sett hur man tillverkar körkort och skriver ut fordonsskattsedlar, visst låter det superkul? Inte fick man varken  pränta ett eget körkort eller smussla bort sin fordonsskatt så det var ju lite synd :-)

Något som sannerligen hjälpte till att göra en redan trist tjänsteresa ännu tristare var det faktum att jag lyckats ådra mig en förkylning från helvetet... ja jag ljuger inte om denna förpestade, lömska sak, den måste vara skapad av hin håle i egen hög person. Det är verkligen sällan, om ens aldrig jag gnäller över att vara sjuk men detta är något av det vidrigaste jag varit med om.

Inte bara känns det som om någon tryckt ner ett eldklot i en tennisbolls storlek i halsen som gör så ont när man sväljer att man knappt ens vågar svälja. Sitter hellre som ett litet kolli och låter saliven rinna längs mungipan och då är det illa kan jag lova :-) Lägg till det på att någon fyllt mitt kranium med i runda slängar 23 kg trögflytande slem, känns som att ögonen snart poppar ut och hänger där och dinglar ikapp med dreglet som sipprar ut från mungipan. Spelar ingen roll om du snyter ut litervis, det är någon slags muterat slem som lever sitt egna liv därinne och fördubblar sig själv varje gång man försöker snyta sig.

Som om inte detta vore nog så halkade det in någon tokigt djuprivande hosta som tog mig med en sådan storm så jag actually kan ha lyckats åsamka en spricka i revbenet, för nu kan jag knappt ens andas normalt utan att det hugger så benen viker sig i revbenen. Och ja...när den här härliga djuprivande hostan sätter igång så då vill man bara dö, skulle inte förvåna mig om det ploppar upp ett nygrillat revben ur halsen på mig här vilken sekund som helst, grillat förstås då det passerat det stora eldklotet på vägen upp. 

Jag tror och HOPPAS på att det hela nådde sin kulmen natten som var, för jag kunde inte sova en blund på hela natten, eller jo, fick nog 30 minuter innan hostandet satte fart och slemmet i skallen exbanderade sig sådär skönt som bara hin håles slem kan göra. Vid 3-4-tiden visste jag inte vad jag skulle ta mig till, paniken som spreds i kroppen liknade inget annat, jag ville ju inget hellre än att sova, och jag låg i en grymt skön säng! Ändå gick det bara inte.... Så jag masade mig upp till duschen, började duscha lagom varmt för att gradvis öka temperaturen tills det att jag mer eller mindre stod där och kokade mig själv. Den röda huden vittnade sannerligen om hettan men samtidigt var det så jäkla skönt... för på något vis var det som att slemmet i skallen smälte av värmen och jag lyckades fräsa ut iallafall 8 liter av helvetesvätskan.

Gick efter det och la mig igen i hopp om att nu ska jag väl ändå kunna somna? Men nej då, då satte hostattackerna igång och så fort jag la mig ner så förökade sig slemmet i min skalle med en utomjordisk fart, så snart låg jag där med andnöd igen och med ett revben som spred en obeskrivlig smärta i samband med hostattackerna... vem kunde sova då? inte jag iallafall... Så fort hotellfrukosten öppnade sprang jag ner och började manisk fixa till te där jag i ärlighetens namn tömde tub på tub med honung i. LIte grann så att jag passade på att smyga dit och hämta mer när personalen var borta. Men det gjorde mitt liv lättare för en kort stund så det var det lätt värt.

Så hela dagen idag har jag brottas med detta otyg, och med 30 minuters sömn i kroppen kan ni ju föreställa er hur lätt det är att hålla sig vaken till delårsrapporter och annan upphetsande information. Det var inte lätt, men jag klarade det faktiskt (okej jag kan ha slumrat till någon gång, jättesnabbt). 

Så mitt i all denna misären kom då det ögonblick som lade varenda åkomma åt sidan och som fyllde mig med kärlek och värme, nämligen att återförenas med min älskade dotter som varit hos mamman medan jag var borta. Den saknaden och den kärleken går inte beskriva i ord, bäst av allt var ju att den var ömsesidig, hon fullkommligen öste fina ord över mig på vägen hem, och vi skrattade och stojade i badet och öppnade ikapp alla julkalendrar som hon missat. Sen var det nattadags och hon viskade så fint i mitt öra att hon älskar mig mest i hela universum... och just där och då, kände jag inga som helst symptom av min förkylning.

Nu sover hon sött och jag har redan varit uppe tre gånger och tittat till henne, hon är ju så himla söt när hon sover, mitt lilla älskade hjärta. Jag ska snart krypa till sängs jag med tänkte jag, men först ska jag testa att koka ihop lite saltlösning och se om jag inte kan rensa iallafall lite i bihålorna. Är ju egentligen inte så mycket för att ta medicin men att koka saltlösning är ju rena rama husmorskuren ;-)

Nåja, hoppas att ni har det bra där ute, och att ni kanske till och med skrattat lite igenkännande i min text. Det värmer att ni gör det, och det värmer att just DU läser detta, och DU vet nog innerst inne vem hon är, även om kommunikationen är något ensidig (eller mer non existant förrutom att du läser mina ord här flera gånger per dag) 

Ha nu en underbar kväll och morgondag, det ska jag ha :-) lussefika på sessans skola imorgon!

Kramar och massor av kärlek till er

Sitter och småhuttrar lite på jobbet, vet inte vad det är som är fel men fastighetsägaren tycks snåla in en del på värmen här i kåken. Tredje dagen denna veckan som innetemperaturen ligger under 19 grader. Om till och med jag huttrar som vanligtvis är en väldigt varm person, ja då är det faktiskt kyligt. Längtar faktiskt hem en del, för hemma vet jag om att det är riktigt varmt och behagligt, och har man det så kan det snöa och storma bäst det vill ute, då blir det bara mysigt. Enda som egentligen saknas är väl att man skulle haft en öppen spis/kamin hemma, då hade det varit perfekt.

Annars ser jag väl inte överdrivet mycket fram emot att skotta när jag kommer hem, men samtidigt så får jag ett rejält träningspass. För det är ju inte bara framsidan som ska skottas, näe katterna är lätt kinkiga när det gäller snön så de kräver ju givetvis att jag skottar baksidan med så att de kan ut och checka läget. så det blir på med termobyxorna och moonbootsen och köra så det ryker när jag kommer hem. Kanske till och med skulle smita lite tidigare för att fiska upp pulkan och dra iväg den för att hämta lilla sessan från fritids sen, skulle hon säkerligen tycka om. Hon är ju inte lite glad över all snö om man säger så :-)

Även om jag är en sommarmänniska ut i fingerspetsarna så tycker jag ändå att det är ganska mysigt med en riktig vinter, även om det snart kan räcka med snö så ser jag ju hellre att det håller sig kallt fram till februari/mars än att det ska växla och bli töväder mitt i vintern. Näe då blir det bara grått och blött, och så vill vi INTE ha det. Så heja vintern nu när den ändå är här! Sen är det ju bara drygt två veckor kvar till det att allt vänder och vi går mot ljusare tider, hur nice är inte det? Helt ärligt så känns det lite som tiden bara flyger iväg, förr kändes vintrarna långa och sega, men nu känns de mer som att snart är det över. Vet inte om det kanske kan ha och göra med att jag helt enkelt mår riktigt bra i livet just nu? 

Nästa vecka fyller lilla sessan år med, blir stora tjejen då hon fyller sex. Har redan kalas och annat bokat och klart så det återstår mest lite formaliteter. Dels ska jag köpa en massa glass som hon ska få bjuda i skolan, det får jag inte glömma bort. Sen ska det inhandlas nån mer present med, och kanske bakas lite tårta eller nåt som jag kan bjuda henne på sängen. Om hon får välja blir det nog kärleksmums, får skära till en fin bit åt henne och pryda den med ljus helt enkelt.

Annars så flyter som jag nämnde livet på riktigt bra, njuter av varje dag och bemöter dem med ett leende på läpparna. Jag önskar verkligen alla kunde må som jag gör just nu :-) 

Ibland kan jag ligga och fundera över saker och ting som händer, och varför de händer och vilka konsekvenser det för med sig. Senaste dagarna har jag funderat en hel del över denna bloggen, och framför allt vad som får just DIG att läsa denna? Så tänkte för skojs skull kasta ut en fråga för att höra efter varför just DU läser denna blogg? Ni får gärna svara i kommentarsfältet eller skicka ett mail till [email protected] 

Som sagt det hade varit roligt att höra vad som driver er in hit :-)

Kramar och massor av kärlek till er alla!

Hallå där,

 

Oj då var det redan måndag igen, känns lite grann som att helgen aldrig riktigt hann börja innan den var över. Men samtidigt kan jag när jag tittar tillbaks på den konstatera att vi fått så otroligt mycket gjort ändå så det är väl den största anledningen till att den försvann så fort.

 

Började i torsdags med att sätta min alldeles egna pepparkaksdeg efter ett mycket gammalt recept, och sen under fredagen bakade jag och min lilla sessa pepparkakor i vad som tycktes vara en evighet. Den satsen pepparkaksdeg jag gjorde under torsdagen var inte direkt liten så det tog nog 3-4 timmar innan vi var klara med alla pepparkakor. Men lillfröken älskade varenda sekund och hade så otroligt roligt, dessutom var hon fantastiskt duktig!

Utöver pepparkaksbak gick fredagen åt till en HEL del snöskottning, för SOM det snöade under fredagen, när vi kom hem på eftermiddagen hade vi snö på innergården på framsidan som sträckte sig hela vägen upp till handtaget på ytterdörren. Så det var ju bara att börja gräva sig in det. Ivrigt påhejjad av sessan som bubblade av skratt i den snöhög jag byggde upp. Det stannade ju inte där för när pepparkaksbaket var klart och vi hade hejjat fram våra favoriter i X-factor och sessan skuttat ner i sängen fick jag köra ett nytt race, då hade det kommit ytterligare ett par tre decimeter där ute. När jag stod där och slet som mest kom grannen hem och kunde inte komma in då deras lås fryst, och gubben hennes var på firmafest så jag fick rycka ut och hjälpa henne att tina upp låset och se till att hon kom in. Sen passade jag på att skotta deras framsida med då de var galet förkylda så ordinerade henne att omedelbart gå och lägga sig så skottade jag deras gård. Kände lite grann hur Karma klappade mig på axeln men för mig kändes det helt naturligt att ställa upp.

Sen var det då lördag, och fick faktiskt hör och häpna inleda dagen med att skotta igen. Därefter hade jag och sessan en liten mysfrukost innan det var dags att bege sig av till avslutningen på hennes simskola. Då fick vi föräldrar vara med inne och titta och gud va roligt det var att se. Hon var skitduktig på ryggsim men har fortfarande en del träning kvar på bröstsimmet men det tar sig. Efter att ha fått köpa de simmärken hon gjort sig förtjänt av och även bokat in en plats till vårens simskola så begav vi oss hemåt igen. 

Väl hemma så skulle lillfröken omedelbart ut och leka med kompisarna så då passade jag på att först städa undan lite hemma och pynta lite grann inför första advent. Sen gav jag mig på ännu mer snöskottning. Denna gången var det baksidan som stod på schemat, för jag måste ju givetvis skotta undan så att katterna kan röra sig fritt på baksidan, de är inte överdrivet förtjusta i kall djupsnö :-) det tog mig någon timma att skotta undan baksidan då det låg gott och väl 60 cm över hela baksidan. Helt sjöblöt av svett tog jag en lång värmande dusch innan jag slog mig ner i soffan. Lillfröken lekte fortfarande på framsidan och jag kunde höra deras skratt hela vägen in. 

Lördagskvällen ägnade vi åt ett riktigt lördagsmys där vi tände upp en massa ljus överallt och satt och mumsade chips och kollade på Så mycket bättre. Var först på kvällen jag började inse att min rygg inte alls var van vid allt snöskottande och jag kände mig halvt invalidiserad, men det är ju sånt man får stå ut med. Efter Så mycket bättre förhandlade sessan till sig att få gå och lägga sig i min säng redan vid sängdags (hon brukar då komma över varje natt ändå typ) och det gick ju såklart bra.

Sen kom så söndagen, och precis som övriga dagar hade vi ett fullspäckat schema. Började med att äta en mysig adventsfrukost då vi tände upp första ljuset. Sedan var det dansskola för sessan, sista lektionen innan lördagens avslutningsuppvisning på Estraden. Efter dansskolan åkte vi runt och kikade lite i affärer innan det var dags för den årliga bockinvigningen. Det var helt otroligt kallt! Iallafall jag höll på att frysa tårna av mig, men lilla sessan njöt för fulla drag och tyckte det var så roligt, extra kul när fyrverkerierna drog igång såklart :-)

När bockinvigningen var avklarad var det dags att bege sig hemåt för att baka lussekatter, något som höll oss sysselsatta under några timmar innan vi avslutade dagen framför Solsidan innan sängen ropade på lilla sessan.

Tja, vad kan man säga? Inte konstigt att helgen gick så fort som den gjorde men tittar man tillbaks så kan man ju faktiskt konstatera att man verkligen fått en hel del gjort :-)

I morse var det ta mig tusan kallare än vad som är humant, strax under -20 kunde jag läsa av på termometern, och det kändes sannerligen när man klev utanför dörren, brrrrrr! Såg till att lillhjärtat fick ordenligt med kläder på sig dock så hon tyckte bara det var skönt ute, hua hua....

Näe nu ska jag sluta babbla här tror jag, har du orkat läsa hela vägen hit ner? Så grattis, jag är mäkta imponerad av att mitt ganska vanliga liv kan intressera dig såpass mycket :-)

Ha en underbar dag!!! Massor av kärlek till er alla!

Kramar